Det är så mycket som jag ännu inte förstår. Och det handlar nästan uteslutande om hur vi människor beter oss och de val vi gör i olika situationer.

Jag kan t ex inte för mitt liv förstå varför någon människa i vårt land, med all den kunskap vi har tillgång till, kan välja att kasta en cigarettfimp, en utspottad snus, ett godispapper eller andra förpackningar m m på marken där det kan orsaka problem för barn, fåglar m m och dessutom bidrar till att förfula våra allmänna ytor. Det är inte bara respektlöst mot naturen utan även mot alla medmänniskor som försöker bidra till en renare och bättre värld.

Jag kan heller inte förstå varför någon i dag kan vilja satsa på mer kärnkraft i Sverige när de förnybara energikällorna utvecklats så långt att de är både bättre och billigare, för att inte tala om säkrare, än kärnkraft. Varför satsa på något dyrt och extremt riskfyllt, inte minst vid krigssituationer, som kräver en enorm kontrollapparat när sol, vind, vatten och energilagring kan lösa hela energiförsörjningen på ett mycket mer tryggt och hållbart sätt?

Ytterligare en sak som övergår mitt förstånd är varför människor i den rika världen fortsätter massflyga hit och dit, skaffar allt exklusivare och större boenden och konsumerar mer och mer resursslukande maskiner och prylar när vi vet vilket elände det ställer till med för klimatet, miljön och alla medmänniskor som inte är rika utan istället lever i uppenbar fattigdom.

Försöker också, utan att lyckas, förstå hur vi i Sverige kan tillåta att den gemensamma välfärden urgröps, utarmas och säljs ut till privata vinstintressen när vi ser att det leder till ökade ekonomiska och sociala klyftor, utslagning och segregation. För att inte tala om de hål i trygghetssystemen som det ger upphov till. Det är som om ingen annan än de riktigt rika ska få känna sig trygga numera. Och att de, bara de, ska gynnas av den förda ekonomiska politiken, oavsett vilken regering vi har.

Journalistiken är också ett sorgebarn. Den verkar inte längre söka efter sanningar, vilket borde vara dess huvuduppgift, utan lyfter hellre fram motsättningar och händelser som ger många klick i sociala medier. Och i den matchen likställs vetenskap med ovetenskap. Uppenbara lögner väger lika tungt som forsknings- och erfarenhetsbaserade sanningar. Istället för att gräva fram sanningar väljer journalistiken allt mer att inta rollen som underhållare och oengagerad men pratglad betraktare.

Det är på något vis som om det inte finns något sans och vett längre. Det finns ingen god framtidsvision att samlas runt. Bara en massa lösryckta rykten som ropas ut från taken. Som om vi hamnat på ett sluttande plan vars slut vi ännu inte ser, men som vi vet kommer att bli oerhört sorgligt för de allra flesta av oss.