När rädslan

för vad vi gör

med vårt vackra jordklot

våra medmänniskor

växterna

djuren

för hur vi utarmar

utrotar

dödar

fått oss

i sitt grepp

tynger oss

sänker oss

djupare

djupare

ner

i det kollektiva självföraktets

bottenlösa brunn

blivit oss

övermäktig

skymmer himlen

stängt dörren

till det sista

hoppet

blivit till en mörk

taggig

boll

av framtidssorg

livssorg

i bröstet

tvingar oss

sänka blicken

rodna av skam

över egoismen

exploateringsivern

tillväxtvurmen

hos nutidsmänniskan

undergångsmänniskan

som bulldozeraktigt

jämnar allt

i sin väg

fått oss

helt

i sitt gastkramande grepp

återstår

endast

kärleken

den förlåtande

eviga

kärleken

som varsamt

lyfter oss

upp

ur skuggorna

visar oss

ljusglimten

i dörrspringan