Kanske svär jag i kyrkan nu? Men jag tänker ta upp en viktig fråga i det regionala utvecklingsarbetet som det enligt mig varit för tyst om.

Det svenska EU-medlemskapet har inneburit en ökad fokusering på initiering och drift av utvecklingsprojekt av olika slag, ibland kallade för lärandeprojekt eftersom de ska bidra till ökat lärande hos främst deltagarna och parterna i, samt finansiärerna av, projekten. Men givetvis även komma övriga samhället till del på olika sätt. Fokuseringen vid projekt är inte så konstig med tanke på att de kan ses som ett sätt för staten, regionerna, kommunerna och samhället i stort att få tillbaka en del av pengarna som Sverige årligen betalar in som EU-avgift.

Varje projekt ses som en möjlighet att lära sig något nytt, förutsatt att det sker en erfarenhetsuppföljning och en erfarenhetsåterföring. För att projekt ska kunna beviljas stöd ska de vara förankrade i och bidra till genomförande av fastställda program och strategier inom EU, Sverige och ute i regionerna.

Efter mina många år som initiativtagare till och projektledare av olika utvecklingsprojekt, främst på regional nivå i Västerbotten och Norrbotten, har jag upptäckt en del svagheter i projektverksamheten som snarare växt än minskat under åren.

Lärandet av projekten stannar tyvärr hos projektparterna och de aktiva deltagarna och kommer sällan det övriga samhället till del. Lärandet hos finansiärerna, där regionerna ofta har en viktig roll, tycks stanna vid en genomläsning av den inlämnade slutrapporten i syfte att i första hand kontrollera så inget som utlovats av projektet saknas i redovisningen. Något intresse för att ta del av det mer djupgående lärandet i projekten märks sällan. Och det även om projektutvärderingar visat att projekten startat viktiga processer som bör lyftas upp till högre nivå och omsättas i skarpa regionala initiativ.

Att lärandet ofta stannar hos projektparterna och de aktiva deltagarna innebär ett problem i sig eftersom varje projekt som beviljas bör vara unikt och inte upprepa tidigare projekt. Det innebär att organisationer som vill ha förnyade projektmedel inte får titta för mycket bakåt utan istället försöka hitta nya och ännu oprövade projektämnen. Därmed begränsas lärandet av tidigare genomförda projekt ytterligare och alla projektaktörer förutsätts sikta framåt mot nya djärva projektmål.

Bland oss som initierat och drivit projekt har det dessutom funnits frågetecken kring hur finansiärerna fördelar sina projektmedel. Ofta tvingas de olika projektaktörerna tävla med varandra om vem som bäst lyckas få igenom sina ansökningar. Ofta dessutom inom precis samma temaområden och med precis samma målgrupper. Ett önskemål som jag hört och även delar är att t ex regionerna som vet vilka de regionala projektaktörerna är, hur de arbetar, vilka målgrupper och nätverk de har o s v kunde samla projektaktörerna till regelbundna samtal om hur deras respektive inriktning, arbetssätt m m bäst kan nyttjas i det regionala utvecklingsarbetet. Ibland via smart samverkan. Andra gånger via smart uppdelning i parallella projekt.

Jag har upplevt det som att finansiärernas syn på projekt inte utvecklats särskilt mycket de senaste 20 åren. Och det har inneburit att mycket möda gått till spillo och att projektaktörerna tvingats till onödig konkurrens i det regionala utvecklingsarbetet. Tycker det handlar om ett visst mått av misshushållning med samhällsmedel.