Alla pratar om den, men än så länge är det få som verkligen sett den. Jag menar givetvis den gröna industriomställningen. Det handlar, som jag förstått det, främst om en övergång till fossilfri gruvbrytning och ståltillverkning, men även om satsningar på fossilfria tunga transporter, batteritillverkning, trähusbyggande m m. Den gröna industriomställningen ställer nya och i vissa fall omfattande krav på energiförsörjning, infrastruktur, kompetensutveckling och samhällsomvandling.

Jag har nyligen läst två spännande artiklar som gett mig lite nya funderingar inför denna omställning.

Den ena artikeln innehåller information om kvartalsvisa uppskattningar av växthusgasutsläpp som offentliggjorts av Eurostat. Den visar t ex att under första kvartalet 2023 hade EU-ekonomins växthusgasutsläpp minskat med knappa tre procent jämfört med samma kvartal 2022. Och det visade sig att minskningar skett i nästan alla EU-länder förutom i sex av dem, däribland Sverige, som istället uppvisade ökade växthusgasutsläpp. Det känns på något vis djupt tragiskt att Sverige förlorat den tidigare upplevda ledarställningen i det internationella miljöarbetet. Och oroande att det märks så tydligt när miljö- och klimatpolitiken ändrat inriktning, eller snarare försvagats.

Eurostats sammanställning visar dessutom att 15 EU-länder lyckats minska sina utsläpp samtidigt som de ökat sin BNP, som är en ekonomisk indikator som mäter ekonomisk tillväxt – framför allt värdet på alla varor och tjänster som produceras i en ekonomi. Många av de frågor som faktiskt påverkar våra liv, som hälsa och välmående, inkomst, jämställdhet eller miljösituationen tar dock BNP inte hänsyn till.

Jag hoppas att det i planeringen för den gröna industriomställningen i norr finns med åtgärder för att kontinuerligt mäta och följa upp samt delge allmänheten resultaten avseende växthusgasutsläpp m m. Gärna kvartalsvis om det är möjligt. Önskvärt vore också att kunna knyta utvecklingen till någon typ av välfärdsmått, d v s något annat än BNP. Så att det även går att följa vilka eventuella effekter, positiva och negativa, omställningen får för människorna och miljön här uppe.

I den andra artikeln, som har en tydligare koppling till den gröna industriomställningen, sägs en snäv tolkning av gröna jobb drabba kvinnor. Artikeln beskriver en generell könssegregering på arbetsmarknaden som missgynnar kvinnor som grupp i förhållande till män och som gör att tekniska och ekonomiska yrken värderas högre än yrken kopplade till sociala sektorer. Detta kan givetvis få flera negativa konsekvenser för berörda samhällen. Inte minst om status och löner gör det mindre attraktivt, eller i värsta fall till en ren förlustaffär för individer, att jobba med människor och deras hälsa. En grön industriomställning som motverkar utvecklingen av levande och hälsosamma samhällen känns inte som någon höjdare.

Det finns, enligt artikeln, forskning som visar att kvinnor är mer engagerade i klimatfrågor än män varför artikeln lyfter frågan om vad som händer om kvinnor hamnar utanför omställningsarbetet. Det finns en risk att klimatfrågor i så fall, fortsatt enligt artikeln, inte når hela vägen fram och att avgörande målkonflikter inte lyfts upp. Och just detta är en oro som jag delar och redan tycker mig se resultat av. Männen och de manliga idealen och verklighetsbeskrivningarna som formar tankarna och åtgärderna för en grön industriomställning i norr verkar hela tiden missa helhetsbilden för att istället fokusera på vissa utvalda delar av omställningen.

En småspännande iakttagelse som presenteras i artikeln är att forskning visat att män som är engagerade i hållbarhetsfrågor tar ett större ansvar för det obetalda omsorgs- och hushållsarbetet än andra män. Vet inte riktigt vad det betyder i det stora hela, men konstaterar att jag alltid tagit ansvar för hushållsarbetet där jag bott och jobbat. Tänk att det kanske har en koppling till mitt intresse för hållbarhetsfrågor…