Skrev nyligen att jag slagits av att de kunskaper inom hållbarhetsfrågor som jag noterat finns inom bolags- och övriga organisationsstyrelser, samt även i bolags- och organisationsledningar, ofta varit av det mer ytliga slaget. (Även om jag givetvis, och det ska framhållas, stött på företagsledningar med imponerande kunnande och insikter i hållbarhet.) Jag skrev också att jag upplevt hur begåvade människor i framträdande positioner gjort rätt bra ifrån sig i möten som handlat om hållbarhet för att sedan gå in i andra möten, som handlat om något helt annat, och där argumenterat för förslag och lösningar som är allt annat än hållbara. Ungefär som om hållbarhet är ett ämnesområde bland många andra ämnesområden och inget mer.

Nu läser jag att 19 forskare skrivit om vikten av att universiteten och forskningen engagerar sig i de pågående hållbarhetskriserna – och inte väjer för forskning vars tillämpning kan få politiska konsekvenser. De skriver att universitetens roll aldrig har varit så viktig som i de nu pågående hållbarhetskriserna, vilka bland annat innebär klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, samt social och global ojämlikhet. De är av åsikten att många svenska lärosäten inte lever upp till sin potential att bidra till omställningen till ett hållbart samhälle – inte minst på grund av universitetsledningarnas och många ledande akademikers oförmåga att ta hållbarhetskriserna på allvar.

Jag har själv varit förvånad över hur tyst det är från Luleå tekniska universitet och dess forskare i olika hållbarhetsfrågor. Och jag minns hur inspirerande det var att se hur Umeå universitet var engagerat i olika samhällsfrågor och syntes i den allmänna debatten under mina år som studerande och arbetande i Umeå under 1980-talet. Det gav mig en första inblick i vad lärosäten lite mer konkret kan bidra med i samhällsdebatten.

De 19 forskarna skriver att universitetens undervisning och forskning ofta fortsätter som om hållbarhetskriserna inte existerade. Och att det är möjligt att ta sig igenom de flesta program utan att få någon förståelse för de fysiska, kemiska, biologiska, men även sociala och politiska orsakerna till och konsekvenserna av hållbarhetskriserna.

De skriver också att många forskare anser att hållbarhetsfrågor är irrelevanta för deras egna forskningsområden, men frågar sig om inte det bygger på en snäv förståelse av hållbarhet som ett problem kopplat till energiomställning som ska lösas av ingenjörer och politiker. De menar att hållbarhet är mycket mer än så och att uppgiften att skapa ett hållbart och rättvist samhälle inom de närmaste tio åren kräver en omvandling av alla samhällssektorer – och för detta behövs bidrag från alla akademiska områden. Och jag kan bara hålla med.