Nu ska jag skriva i egen sak. Jag ska nämligen skriva om att vara en jobbig typ.

Jag tror faktiskt att jag betraktats som jobbig under större delen av mitt liv. Det började redan i grundskolan där jag ofta hamnade i diskussioner med lärare och andra s k auktoriteter. Och inte blev det mindre diskussioner när jag gick vidare till gymnasium och universitet. Oftast beroende på att jag inte godtog deras besked och förklaringar i olika frågor.

Och så har det fortsatt genom större delen av mitt yrkesliv. Chefer och andra som önskat framstå och behandlas som ledare, även om de kanske inte alltid agerat som sådana, har fått finna sig i öppna ifrågasättanden och påpekanden från min sida.

Så här i efterhand inser jag att jag hade tur som växte upp under 1970-talet när det, som ett resultat av ungdomsrevoltåret 1968 när allt hände och åren därefter, ännu ansågs friskt och rätt att stå upp för sina åsikter och kritisera det man ansåg vara fel. Det var helt enkelt inte särskilt jobbigt att vara jobbig på den tiden.

En annan sak som jag insett i efterhand är att de mest kreativa och roliga, och faktiskt också de mest framgångsrika, arbetsplatserna jag jobbat på rymt ett flertal jobbiga typer vilka tillsammans bidragit till att öka takhöjden så mycket att t o m helt galna idéer och frågeställningar kunnat framföras och diskuteras öppet. Den höga takhöjden och kreativiteten har även möjliggjorts av att chefer och ledningar på dessa arbetsplatser inte varit rädda för jobbiga typer utan t o m uppskattat dem för deras egensinniga driv.

Jag har tyvärr också, precis som många andra, fått uppleva vad byte av chef och ledning kan få för konsekvenser för sådana arbetsplatser. Dessa byten kan förändra det interna klimatet totalt och det som bara för någon månad sedan ansågs fränt och spännande kan helt plötsligt ses som skadligt och icke önskvärt. Och jobbiga typer som jag kan helt plötsligt betraktas som destruktiva och farliga för det interna klimatet. Jag brukar säga att när de jobbiga typerna tystats eller jagats på flykten kan de manipulativa cheferna och konflikträdda medarbetarna fullt ut sätta sin prägel på arbetsplatsen.

Den som idag googlar för att få reda på hur besvärliga medarbetare bör hanteras får många råd och svar, varav det är ganska vanligt att försöka minska de jobbiga typernas utrymme och på så sätt stärka chefernas makt och inflytande.

Men i vissa fall lyfts även ett helt annat synsätt, nämligen att många som stämplas som ”jobbiga medarbetare” egentligen är en organisations starkaste tillgångar.

De jobbiga typerna vågar höja sina röster om saker som kanske inte fungerar i verksamheten och peka på svårigheter eller utmaningar som inte övriga på arbetsplatsen är medvetna om eller tycker det är obekvämt att prata om. Det nämns bl a att det sista en chef behöver är att bara vara omgiven av ja-sägare eller personer som är precis som chefen själv. En viktig slutsats är att olika inte alltid är det som är bekvämast men att det är det nyttigaste för att få in olika perspektiv, infallsvinklar och åsikter på en arbetsplats.

Kanske överdriver jag de jobbiga typernas betydelse för att delvis trösta mig själv men nog känns det som att vi behöver fler jobbiga typer lite varstans om vi verkligen ska få till en omställning till hållbar utveckling enligt FN:s 17 globala hållbarhetsmål. Jag tror inte att de konflikträdda klarar av den omställningen på egen hand.