Det slog mig plötsligt, mitt i steget i mina fotriktiga tofflor med bara någon meter kvar till favoritfåtöljen, att vi krånglar till det något alldeles förfärligt när vi försöker planera och agera hållbart. Och genom att krångla till det ökar vi också risken för att vi istället för att lösa huvudproblemet och därmed också rädda världen fokuserar på delmål och enskildheter och på det viset kan förvärra vissa hållbarhetsproblem i vår iver att lösa andra.

Som utgångspunkt för problembilden vi gemensamt har att tampas med är det kanske klokt att använda ”Planetära gränser” som är ett ramverk för hållbar utveckling utformat av en forskargrupp med ledning av Johan Rockström vid Stockholm Resilience Centre. Vid den senaste uppdateringen av de nio gränserna, där alla numera kvantifierats, drogs slutsatsen att sex av de nio gränserna numera har överskridits, däribland biologisk mångfald och global uppvärmning.

Begreppet “planetära gränser” pekar ut miljöprocesser som skapar stabilitet för livet på jorden. Går vi utanför dessa gränser är det sannolikt att plötsliga negativa förändringar inträffar.

Vi har med andra ord stora hållbarhetsproblem att lösa. Och att minska den globala uppvärmningen genom att t ex öka användningen av skogsråvaror innebär att vi minskar ett problem genom att förvärra ett annat.

Jag tror, där jag tofflar runt i mitt hem, att vi måste angripa huvudproblemet som är den välbärgade nutidsmänniskan, och dennes livsstil, vilken genom sin konsumtion och efterfrågan på energi och naturresurser orsakar att flera av de planetära gränserna överskrids så mycket att det hotar vår egen överlevnad.

Och hur kan man då tänka för att inte agera enögt och förvärra vissa hållbarhetsproblem genom att inte se till helheten?

Jag tänker så här. En bra början är att alla individer, företag, verksamheter och samhällen försöker:

• Minimera sin energi- och resursanvändning, eller minimera sina ekologiska fotavtryck om man så vill. (I beräkningar av det ekologiska fotavtrycket utgår man vår konsumtion och produktion och jämför det med planetens förnyelsebara förmåga. Om alla jordens människor levde som vi i Sverige skulle det t ex behövas cirka 4 planeter.) Och minimeringen ska givetvis ske och fördelas solidariskt så att de som idag använder mest energi och naturresurser är de som ska minska sin användning allra mest.
• Nyttja allt som använts och tillverkats så länge det går. Och när sakerna en dag är förbrukade återanvänds och återvinns så mycket som möjligt om och om igen. Det brukar i dag kallas för cirkulär ekonomi och är ett modernare ord för kretslopp.

Vad tror du – är det genom minimerad energi- och resursanvändning och cirkularitet i alla led som vi kan ta oss ur det överlevnadshot vi själva skapat?