Det finns ett fenomen som förundrat mig under större delen av mitt arbetsliv, bl a under mina tio år som miljö- och samhällsreporter på Norrbottens Kuriren men även under mina över 20 år på energikontoret Nenet (som 2015 bytte namn till Energikontor Norr och då även delvis bytte inriktning). Och det är fokuseringen vid och intresset för storskaliga industriprojekt. Det är som om möjligheten till en storskalig industrisatsning får delar av befolkningen att ”go nuts”. Och det gäller inte minst bland politiker och andra beslutsfattare samt personer som arbetar med näringslivsutveckling.  (Jag skrev nyligen ett litet poem med koppling till detta på min blogg ”Vägen som bär”. Det fick rubriken ”Näringslivets scenkonstnärer och akrobater”).

Inte ens när det handlar om relativt kortsiktiga industriprojekt på en sådär 10-15 år, vilka kan orsaka avsevärd lokal miljöförstöring, tränga undan andra näringar och lämna stora sår i landskapet efter sig när de avslutas, tycks dessa industriivrare kunna hålla tillbaka sin entusiasm. Det är som om industrisatsningar lockar fram en känsla av och glädje åt att ”äntligen händer det nåt spännande”.

Jag tycker också att det verkar som om politiker och andra beslutsfattare som kan stoltsera med att ha varit med och landat ett stort industriprojekt slipper kritik för annat som de gjort och som kanske inte varit så positivt för människorna på den aktuella orten. Varför är det så? Varför övertrumfar industrisatsningar nästan allt annat?

För mig framstår det som allra viktigast att vi har politiker och andra beslutsfattare som i varje avvägning och beslut strävar efter att alla människor, unga som gamla, ges möjlighet till ett gott liv i en god, trygg och hållbar miljö. Jag tycker att det borde vara de som värnar om bra och lättillgänglig utbildning, vård, omsorg, kultur, fritid, miljö och infrastruktur för alla, oavsett ålder eller bakgrund, som lyftes fram och hyllades för sina insatser.

Jag kan också tänka att det vore bra om vi hade politiker och andra beslutsfattare som i sin personlighet och dagliga gärning uppvisade en hög grad av förnöjsamhet och måttlighet istället för att sträva efter mer lön, mer makt och mer uppmärksamhet, ja mer av nästan allt även om notan för de omättliga behoven kommer att hamna hos kommande generationer.

Och dessutom – är det inte så att ju fler som mår och har det tryggt och bra i vårt samhälle desto fler innovationer, företag och andra utvecklingssatsningar lär det väl skapas?