Det är mycket som oroar mig med Sverige och världen numera. En sådan sak är demokratin. Och efter att ha luftat min oro i ämnet med vänner den gångna helgen inser jag att fler känner det jag känner, nämligen att demokratin är satt under hård press och dessutom tycks sakna försvar mot aktörer och intressen som vill underminera dess förankring och status.

Min oro hänger främst ihop med två utvecklingstrender som jag tycker mig ha sett många exempel på. Den ena handlar om utvecklingen inom politiken och journalistiken, som jag menar utgör viktiga verktyg i en fungerande demokrati när de fungerar väl och är förankrade i vanliga människors vardag. Jag upplever dock att såväl politiken som journalistiken fjärmat sig från ”folket”, om vi med folket menar människor med begränsade möjligheter att påverka sin egen vardag eftersom de är tyngda av vardagsstress och brister i såväl vardags- som arbetslivet och bl a har det svårt att i någon mån få ekonomin och tillvaron i övrigt att gå ihop.

Istället för att söka kontakt och för dialog med dessa människor har politiken och journalistiken allt mer fokuserat på medelklassens behov och då kanske främst den välbärgade medelklassen. Kanske för att det är en väljargrupp som politiker och journalister vilka själva har det relativt gott ställt lätt kan identifiera sig med och som de möter på golfbanor, i barnens ridklubbar och på eftertraktade semesterorter.

På det viset blir avståndet mellan politiken och journalistiken och ”folket” bara större och större, vilket får till följd att vanliga vardagsmänniskor inte känner sig sedda och än mindre företrädda av politiken och journalistiken.

Den andra trenden är den påverkan av demokratin och människor vilka lever i länder med demokrati som sker via sociala medier, digitala plattformar m m. Det handlar om en väldigt omfattande påverkan som kan ha sin utgångspunkt i en vilja att skapa splittring och motsättningar för att därigenom underminera demokratin men det kan också vara strategiska och ekonomiskt motiverade påverkanskampanjer för att t ex öka eller förlänga beroendet av fossila energikällor och uranbaserad kärnkraft.

Denna påverkan verkar inte dra sig för att sprida desinformation som helt saknar stöd i den samlade vetenskapen och erfarenheten. Och det som kanske är mest oroande är att demokratin hittills tycks sakna effektiva motmedel. Det innebär att halvsanningar och rena lögner lever ett eget liv och förblir oemotsagda, vilket givetvis påverkar möjligheten till vettiga och förankrade samtal om viktiga vägval.

Dessutom har vi ju problemen med den ökande spridningen av hat, hån och hot i sociala medier och samtalstrådar. Det har helt enkelt blivit väldigt lätt att skrämma människor till tystnad, medan det är extremt svårt att komma åt de som sprider hat, hån och hot.

Om demokratin inte hittar sätt att föra en lyssnande och framåtsyftande dialog med vanliga vardagsmänniskor under former som är helt befriade från hat, hån och hot och förankrade i den samlade vetenskapen och erfarenheten så ser det väldigt, väldigt dystert ut.

Jag tycker därför att det är viktigt att alla som tror på demokratin och värdet av det goda samtalet försöker hitta vägar att blåsa nytt liv och ökad kraft i demokratin. Och jag tror att försöken bör ske på alla nivåer, inte minst på den regionala och lokala nivån. Jag anser t ex att den gröna industriomställningen i norr, med tanke på dess omfattning och betydelse, är ett ypperligt tillfälle att försöka demokratisera och decentralisera den regionala utvecklingen.