Under hela min yrkesverksamma period har jag imponerats av kraften och idérikedomen i det lokala samhällsengagemanget och föreningslivet ute i byar, mindre samhällen och bostadsområden. Jag tror att den första ögonöppnaren kan ha varit när jag i sena tonåren under slutet av 1970-talet fick jobb som någon typ av verksamhetsutvecklare (fast jag är rätt säker på att det kallades något annat på den tiden) på Studieförbundet Vuxenskolan i Luleå. När jag insåg hur många människor det fanns som brann för lokala verksamheter och folkbildningsfrågor och var beredda att satsa en hel del av sig själv och sin egen tid på att bidra till lokal utveckling i stort som smått insåg jag att jag stött på något viktigt och dyrbart.

Jag mötte sedan samma lokala engagemang och driftighet vid flera tillfällen under mina år som journalist, bland annat som miljö- och samhällsreporter på Norrbottens Kuriren, och i arbetet med länsstyrelsens miljödokument Miljö 2000 – för ett långsiktigt bärkraftigt Norrbotten (1995). Och det manifesterades än tydligare när jag började arbeta med energi- och hållbarhetsfrågor på energikontoret Nenet (som startade 1997 och bytte namn och i någon mening även inriktning 2015). Under Nenet-tiden hade vi nära kontakter med lokala grupper och ideella krafter över hela regionen. Och vi såg att där ofta fanns ett driv och nytänkande samt en handlingskraft utöver det vanliga. Vi som jobbade på Nenet sökte aktivt samarbete med dessa lokala omställningsresurser, som vi fann mycket intressantare att lyssna till och samarbeta med än de personer och grupperingar som vanligtvis fyllde platserna runt borden i det regionala utvecklingsarbetet och som oftast bara upprepade vad andra sagt och kommit fram till samtidigt som de slängde sig med trendiga buzzwords. Jag menar, hur många spännande och nytänkande initiativ inom lokal omställning, utan direkt koppling till den tunga industrins behov, har dessa regionala aktörer bidragit till?

Men det fanns ett problem för oss på Nenet. Vi jobbade ju i en till absolut största delen projektdriven verksamhet med de svårigheter att erbjuda långsiktiga åtaganden som det medför. Majoriteten av projekten drevs i några år för att sedan avslutas. Och när ett projekt var slut gick det inte att söka projektmedel för att göra samma sak igen, oavsett hur lyckosamt tidigare projekt varit. Därför passar projektformen dåligt för långsiktiga verksamheter och åtaganden.

Jag har vid olika tillfällen deltagit i dialoger regionalt och lokalt där det lyfts att det i omställningsarbetet finns behov av en stabil, samlande resurs i regionen som aktivt söker kontakt med och stödjer lokala och ofta ideella initiativ och grupperingar runt om i regionen. För några år sedan försökte jag bland annat med hänvisning till tidigare projektresultat intressera regionen med flera för skapandet av ett forum för strategisk dialog för utveckling av hållbara, lokala energilösningar i Norrbotten. Tanken var att dialogen skulle föras i en bred krets där även lokala företag, entreprenörer och andra intressenter ingick. Och jag ska inte sticka under stol med att jag själv, då vid den tidpunkten, gärna hade varit med och jobbat på eller med en sådan funktion eller tjänst om den blivit av. Men det blev, av olika anledningar, inget av med den saken.

Idag kan jag som heltidspensionär sedan ett halvår tillbaka känna sorg över att det inte blev något av de olika försöken att bredda, hjälpa och stärka det lokala omställningsarbetet. För jag tror fortfarande att det är där en viktig och avgörande omställningskraft finns. En kraft som bara behöver lite aktiv, långsiktig stöttning för att blomma på allvar. En kraft som kan visa vägen till ökad trygghet i såväl energiförsörjningen som andra viktiga försörjnings- , samhälls- och välfärdsfrågor (livsmedel, infrastruktur, kultur, omsorg etc).