Han går långsamt över torget

håret fladdrar i vinden

blicken är trött

Det plingar till

när han öppnar dörren

in till caféet

damen bakom disken

nickar igenkännande

hon vet

vad han ville ha

en mazarin

och en kopp

svart kaffe

Han sätter sig

vid ett fönsterbord

låter tankar

och minnen

flyga fritt

Tänker på alla strider

han utkämpat

på arbetsplatser

och privat

förundras

över att han haft så svårt

att ge sig

när han visste

eller snarare

trodde sig veta

att han hade

rätt

Han skakar stilla

på huvudet

åt minnena

av alla bataljer

som vunnits

och förlorats

människor

han trott var vänner

men

som inte var det

när det kom till kritan

andra

som visat sig vara

bättre vänner

än han

vågat

hoppas på

Han lärde sig tidigt

att inte visa när

han var ledsen

när slagen han fått

smärtat mer

än han velat erkänna

och slicka sina sår

ensam

på kammaren

för att resa sig

igen

och fortsätta

fajtas

Varför fortsatte han

med en dåres

envishet

när han visste

att den stora

förloraren

var han själv

att det finns strider

som aldrig

kan vinnas

Kaffet är slut

och han lämnar

caféet

stannar till

på trappan

utanför

knäpper rocken

vänder blicken

uppåt

ser att solen

gett sig till känna

lyfter handen

som för att sträcka sig

efter ljuset