I förra veckan deltog jag i ett pass om miljöjournalistik för de blivande journalisterna på Kalix folkhögskola. Jag var inbjuden trots att det var 26 år sedan jag slutade som miljöreporter. Troligen för att det är ont om aktiva miljöreportrar idag, ja specialreportrar över huvud taget.

Jag deltog under ca en och en halv timma. Och det var en till hundra procent positiv upplevelse. De blivande journalisterna visade på ett tydligt engagemang för miljö, klimat och hållbarhet och kom med flera kloka frågor och inspel. Om jag annars känner mig missmodig över journalistikens utveckling (där antalet klipp som ett inslag eller en artikel får tycks ha blivit viktigare än att gräva fram och avslöja sanningar som annars riskerar att döljas eller gömmas undan av de som har råd och möjlighet att göra detta) så fick mötet med denna grupp mig att känna hopp inför framtiden. Deltagarna signalerade att de vill göra bra och viktiga journalistiska granskningar när de börjar jobba efter utbildningen.

Frågan som jag och kanske även de blivande journalisterna ställer oss är vilka möjligheter det finns att göra bra och viktiga journalistiska granskningar när de förhoppningsvis anställs på eller jobbar som frilansare åt någon av landets redaktioner. Finns det tillräckligt med resurser på redaktionerna för det? Kvalitet kostar ju som bekant. Och finns det ens en uppriktig vilja att bedriva och publicera kvalitetsjournalistik?

Fick känslan att vi var rätt överens om att de stora globala miljö- och klimathoten för närvarande hanteras med vänstra handen, om ens det, av våra massmedier. Och det trots att det handlar om hot som bara växer för varje dag som går och som helt orsakas av oss människor i den rika världen, vårt ekonomiska system, vår energiförsörjning, vår industriproduktion och våra konsumtionsvanor.

Efter inhoppet kände jag en stor tacksamhet för Kalix folkhögskola och dess journalistutbildning, ja för folkhögskolans hela verksamhet. Och jag frågar mig om jag själv och många andra förstår hur viktiga folkhögskolorna, liksom hela folkbildningen, är för vårt samhälle.

Folkbildningen i Sverige, som är över hundra år gammal, syftar till att göra kunskap och bildning tillgänglig för alla på ett demokratiskt och jämlikt sätt, och utanför den traditionella skolvärlden. Läser bl a att folkbildningen kännetecknas av den mycket viktiga principen ”fri och frivillig” vilket innebär att den står fri från statlig styrning och att den alltid ska vara frivillig för deltagarna.

Samtidigt vet jag ju att anslagen till folkbildningen totalt sett riskerar att minska de kommande åren. Vad får det för konsekvenser för demokratin, där bl a journalistiken utgör en viktig beståndsdel?