Är det bara jag som tycker att avståndet mellan politiker och journalister å ena sidan och vanligt folk å andra sidan ökat? Med vanligt folk menar jag då vardagsmänniskor med vanliga jobb som kämpar på för att få vardagen att gå runt.

Jag vet att det kan vara dumt att klaga på politiker och journalister eftersom de behövs för att demokratin ska fungera. Och det behövs sannerligen människor som vill axla dessa i grunden oerhört viktiga roller.

Men jag kan ändå inte låta bli att uttrycka mitt missnöje med utvecklingen. Och då menar jag inte utvecklingen de senaste åren utan jag menar att avstånden mellan våra politiker och journalister och vanligt folk successivt ökat under de senaste 30 åren. Jag minns hur jag för många, många år sedan såg en nyhetssändning på SVT som handlade om strejkande Kommunalmedlemmar, en grupp som redan då halkat efter löne- och arbetsmiljömässigt. Den intervjuade medlemmen i Kommunal fick då frågan av SVT-reportern om hon ansåg att hon vid en strejk tog sitt samhällsansvar. Som om det var hon som med sina låga lön och dåliga arbetsvillkor som skulle ta samhällsansvar och inte hennes arbetsgivare.

Sedan den intervjun har jag sett massor av liknande händelser där journalister riktat de kritiska frågorna nedåt i samhället istället för uppåt, dit de enligt min mening som regel bör riktas.

Jag tror att många av våra politiker och journalister förlorat underifrånperspektivet på samhällsutvecklingen. Och jag tror att det kan hänga ihop med att deras egna ekonomiska villkor och karriärförutsättningar stärkts så pass att en majoritet av dem nu bor i områden med förhållandevis välbärgade grannar och på sin fritid befinner sig i miljöer där också välbärgade och maktmässigt inflytelserika människor rör sig.

Och vi blir ju ofta som de vi umgås med. Om våra politiker och journalister allt mer umgås med och därmed också identifierar sig med den välbärgade medelklassen och även den rika och maktutövande eliten förlorar de sakta men säkert sin relevans för och ökar sitt avstånd till vanligt folk. Detta eftersom makt och status alltid korrumperar. Och när det avståndet växer ökar också risken för att journalistiken och politiken utvecklas till att bli nyttiga verktyg i de välbesuttnas och redan inflytelserikas händer. 

Kanske är det då inte så konstigt om vanligt folk inte längre engagerar sig i den ström av utspel och nyheter som våra politiker och journalister förmedlar? Det finns risk att de känner att det som sägs och speglas inte berör dem, i vart fall inte på något för dem positivt eller engagerande sätt.

Och när vi har politiker och journalister som agerar som om de främst speglar och försvarar de redan välbärgade och maktmässigt inflytelserika människornas behov och vänder sig bort från människorna längre ner på samhällsstegen bidrar politiken och journalistiken främst till att stärka ojämlikheten i samhället istället för att minska densamma. Och blir på det viset nyttiga idioter istället för möjliggörare och pådrivare av nödvändiga förändringar i arbetet för ett rättvist, jämlikt och solidariskt samhälle.