Journalistiken utarmas och jag menar att utarmningen pågått ett bra tag vid det här laget. I Norrbotten såväl som i resten av landet. Och det är en oerhört tråkig utveckling med tanke på att fri och oberoende journalistik utgör en av de viktigaste hörnstenarna i en fungerande demokrati och anses vara det bästa vaccinet mot desinformation. Fri och oberoende journalistik har t ex till uppgift att säkerställa att offentliga debatter baseras på fakta (!!!).

Innan jag förklarar vad jag menar med att journalistiken utarmas vill jag dock betona att den fria och oberoende journalistiken just nu utsätts för hårda angrepp från politiska krafter i Sverige och världen i övrigt. Därför har det nog aldrig i modern tid varit så angeläget att stå upp för den fria och oberoende journalistiken som det är nu. För vem ska granska makten om journalistiken utarmas och begränsas ännu mer?

I en tid då desinformation och manipulation av information blir allt vanligare, är det viktigare än någonsin att värna om och stödja oberoende nyhetsrapportering. Det kräver att medborgare, regeringar, kommuner och företag inser värdet av fri och oberoende journalistik och vidtar åtgärder för att skydda och stödja den. Det handlar t ex om att säkerställa att journalister och lokala mediaföretag kan utföra sitt arbete utan rädsla för repressalier och därigenom garantera tillgång till kvalitativ journalistik för alla.

Jag vill nu betona att det jag fortsättningsvis skriver är mina subjektiva upplevelser och tankar.

Nu börjar jag.

Jag minns frågorna som dök upp hos mig och även hos flera av mina dåvarande journalistkollegor när ägarförhållandena på länstidningarna i Norrbotten började förändras under 1990-talet. Tidigare ägare började ersättas av nya ägargrupperingar.  

På tidningen jag då fortfarande jobbade på inleddes försök med att vidga mediaaktiviteterna genom att börja experimentera med ägande av reklamradio, TV m m. Försök som det var svårt att se någon egentlig mening med journalistiskt om det inte handlade om att försöka äga en så stor andel av kommunikations- och marknadsföringskanalerna som möjligt. Nåväl, experimenten slog nog inte så väl ut eftersom de avslutades efter några år.

Förändringarna på ägarsidan fortsatte och tidningsägarna blev allt större och ägde allt fler tidningar. Ägarna ägde nu även konkurrerande tidningar. Successivt ökade dessutom de ekonomiska kraven på redaktionerna. Allt färre skulle göra allt mer.

Jag minns ett seminarium på Kulturens hus som jag besökte omkring tio år efter att jag slutat som journalist (jag slutade 1998) där deltagarna skulle få chansen att lufta sin oro inför ett ägarmässigt samgående mellan länstidningarna i Norrbotten och den befarade risken för att tidningarna p g a samgåendet skulle förlora sin särart och börja publicera samma material i kostnadseffektivitetens namn. Representanter för tidningarnas redaktionsledningar och ägare satt i en panel på scenen. De bedyrade, som jag minns det, rätt enhälligt att några samarbeten som gick ut över tidningarnas särart och självbestämmande absolut INTE skulle ske. Men det hjälpte inte. För efter ett tag hände det. Fotograftjänster drogs in. Sportbevakningen blev gemensam. Lokalbevakningen minskade. Nyhetsmaterial delades.

Jag kommer ihåg att jag sträckte upp min hand vid ett tillfälle under seminariet och frågade om tidningarna med sina nya ägare och samarbeten verkligen skulle klara av att värna det fria ordet. Hånskratten från panelen över frågans orimlighet ekade länge i mitt huvud.

Jag vet inte vad som hänt i och mellan tidningarna sedan dess, men konstaterar som många andra att såväl kvaliteten som bredden på den bedrivna journalistiken utarmats. Inte så att de enskilda journalisterna blivit sämre på sina jobb utan p g a att de har mindre tid och resurser till sitt förfogande.  De aktiva journalister jag fortfarande möter ibland brinner lika mycket för det fria ordet som journalisterna gjorde då, för 30 år sedan. Men de ges inte samma möjligheter att göra undersökande jobb. Och det påverkar faktiskt oss alla i förlängningen.