Jag kan säga det nu när jag är pensionär och inte längre har någon arbetsgivare att ta hänsyn till. Jag ser och har sett många exempel på att det inom arbetslivet utvecklats en positivitetskultur som jag menar är skadlig för såväl anställda som samhället och utvecklingen i stort.

Hur många gånger under de senaste låt oss säga 20-tals åren har jag inte deltagit i seminarier, konferenser, mingel (Usch för mingel, säger jag bara!! 😉), nätverksträffar, arbetsplatsmöten o dyl där det funnits ett mer eller mindre outtalat krav på att alla deltagare ska uppvisa en positiv och optimistisk attityd. Och det nästan oavsett vilka ämnen och teman som tas upp.

Deltagarna spelar som regel med och undviker jobbiga frågor som riskerar att förstöra den goda stämningen. Ingen påtalar t ex att ingen märkbar förändring skett sedan förra mötet då ungefär samma ämnen och teman togs upp. Ingen ifrågasätter sättet som vi oftast tacklar olika utvecklingsfrågor på. Ett sätt som bl a innebär mängder av kraft- och resursslukande möten, seminarier och konferenser som sällan gör någon egentlig skillnad. Ingen, absolut ingen, påpekar det som blir allt tydligare, nämligen att kejsaren är naken.

Jag påmindes om mina iakttagelser från de senaste 20 yrkesåren när jag läste om boken Dumhetsparadoxen. Artikelförfattaren skriver att alldeles för lite tid och kraft i arbetslivet används till meningsfullt arbete eftersom det är lättare att behålla jobbet om man är okritisk och inte frågar så mycket.

I Dumhetsparadoxen drivs tesen att dumheten spridit sig i våra samhällen på så sätt att anställda vare sig tänker kritiskt eller ställer reflekterande frågor som ifrågasätter deras arbetsplatsers sätt att arbeta. Författarna till boken förfäras enligt artikeln över att ifrågasättande och kritiskt tänkande inte premieras utan att anställda förväntas göra vad chefen vill snarare än vad som är ”rätt”.

För mig som växte upp under 1960- och 1970-talen och tidigt fick lära mig vikten av att stå upp för det man tror på, gå samman och demonstrera mot orättvisor och förtryck och ha ett kritiskt förhållningssätt till all överhet har förändringen till dagens närmast överpositiva inställning till chefer och arbetsgivare känts såväl märklig som olustig. Och jag tror inte jag är ensam om att fråga mig hur vi hamnat där vi är nu.

Läser att det finns något som kallas toxisk positivitet och att den skadar arbetsmiljön. Vi har länge fått höra att den som vill bli framgångsrik, frisk och lycklig inte bör ha en negativ inställning. Med toxisk positivitet menas en positivism som gått så långt att vi trycker undan och förnekar våra negativa känslor och upplevelser, oavsett hur motiverade och riktiga de faktiskt är.

Och nog tycker jag mig ha upplevt toxisk positivitet i arbetslivet när kritik som ibland framkommit snabbt tystats ner och den som hade mod och ryggrad nog för att lyfta problemen plockats åt sidan av ledningen (som inte sällan agerar med stöd av så kallad HR) och får veta att hen har en negativ påverkan på stämningen och arbetsmiljön. Den typen av händelser går aldrig obemärkt förbi på en arbetsplats och snart har alla anställda förstått vad som gäller. Då hjälper det sällan att arbetsmiljökonsulter anlitas för att lösa upp de knutar som uppstått internt eftersom konsulterna liksom HR har en tendens att landa i förslag och slutsatser som främst tillfredsställer chefens eller ledningens önskningar och behov. Vilket inte är så konstigt egentligen med tanke på att de vet vem som betalar deras löner och arvoden.

Men återigen, vem ska påpeka att kejsaren faktiskt är naken, när kritik och ifrågasättanden är nära nog bannlysta?