Det har gått

några år

sedan

han

satt ensam

hemma

vid köksbordet

en sensommardag

tänkte

på sitt liv

och hur det

nu skulle bli

Han

hade

kommit hem

efter en

lika akut

som oväntad

sjukhusvistelse

förlorat

ork

och vikt

var märkt

till kropp

och själ

Han

lutade

tungt armbågarna

mot bordskivan

suckade

var helt slut

efter en långsam

vandring

runt huset

Tänkte stilla

för sig själv

att om det är

så här

mitt liv

nu ska bli

så…

vill jag ändå

vara med

Slutsatsen

förvånade

honom

blev en

vändpunkt

ett unikt

minne

att återvända till

när livet

är tungt

och grått

och han

känner sig

trött

sårbar

drabbad

För

nu vet han

att om

han  

tänker efter

en stund

så…

vill han

ändå

vara med