Min känsla är att det är mycket som går åt fel håll nu. Ojämlikheten och därmed också spänningarna i samhället ökar. Demokratin utarmas, ja till och med angrips. Journalistiken urvattnas. Människor som engagerar sig för en solidarisk och bättre värld hånas och hatas. Frustrationen över politikens oförmåga att ta tag i och åtgärda de globala överlevnadsfrågorna växer för var dag. Ångesten och rädslan breder ut sig.

Amnesty rapporterade t ex nyligen att utvecklingen för mänskliga rättigheter går åt fel håll i Sverige. Som exempel nämns att klimataktivister som använder civil olydnad för fredliga demonstrationer möts av hårda brottsanklagelser. Amnesty menar att regeringen inte tar tag i den underliggande strukturella rasismen i landet och heller inte skyddar samiska intressen på deras traditionella marker.

Istället för att arbeta för att skydda de som riskerar att utsättas för rasism och diskriminering ser Amnesty att flera lagförslag som svenska regeringen lagt fram istället kan leda till att många fler kan komma att utsätts för strukturell rasism, även genom polisens arbete. Amnesty anser att det är helt oacceptabelt, eftersom alla människor har samma värde och samma rättigheter oavsett vilka de är, hur de ser ut och var de kommer ifrån.

Amnesty påpekar att FN talat klarspråk och uppmanat Sverige att vidta omfattande åtgärder för att skydda samers rättigheter vid storskaliga markprojekt. Amnesty vill se ett slut på gamla koloniala mönster och menar att Sverige behöver ny lagstiftning som tydligt stärker skyddet för urfolksrätten.

Ett sätt att hantera ångest och rädsla är att engagera sig i arbetet för en bättre värld och t ex gå med i organisationer som arbetar för fred, solidaritet och hållbarhet. För att kunna bevara någon form av hopp är det viktigt att upptäcka att vi som känner frustration och oro över den nuvarande utvecklingen (är verkligen utveckling rätt ord här?) absolut inte är ensamma om att känna så.

Jag tror att vi som bor och lever här i norra Sverige skulle må bra av att se att det inte bara är de ideella krafterna som kämpar för de mänskliga rättigheterna och en bättre värld utan att även myndigheter, institutioner och företag gör det. Att det finns en gemensam vilja och rörelse åt ett annat och mer medmänskligt, solidariskt, jämlikt, fredligt och hållbart håll.  Att det går att genomföra förbättringar som gynnar oss alla, inte minst kommande generationer, om vi är många som kavlar upp ärmarna och hjälps åt.

Den gröna industriomställningen i norr utgör bara en begränsad del i det arbete som behöver göras och medför i sig även risker för ökade begränsningar och ingrepp som drabbar människor och natur. Det fungerar alltså inte att lägga alla ägg i den korgen. Ska det bli riktigt bra behövs ett bredare och mer långsiktigt engagemang för ett gott och hållbart liv i norr. Frågan är bara vem som tar initiativet och sätter snöbollen i rörelse…