Hur ska vi få mat så vi klarar oss om det blir kris? Frågan känns väldigt aktuell idag när krig och klimatförändringar riskerar att kasta omkull vår tillvaro.

Läste nyligen att Sverige visserligen anses ha god livsmedelsberedskap men att den är helt beroende av en fungerande utrikeshandel. Ungefär hälften av våra matvaror är importerade och det svenska lantbruket är helt beroende av konstgödsel, foder och diesel utifrån.

Vid en kris skulle mattillgången rasa väldigt snabbt. Livsmedelsbutikerna skulle tömmas på bara några dagar.

Enligt en några år gammal rapport från Sveriges lantbruksuniversitet är det svenska lantbruket oförberett för allvarliga kriser. Mest utsatta är djuren. Grisar och kycklingar som vistas inomhus kan behöva nödslaktas redan efter någon dag utan fungerande ventilationssystem vid ett elavbrott. Och djur som går utomhus klarar sig bara så länge det finns foder.

Jag misstänker att situationen för matförsörjningen inte är bättre i Norrbotten utan att den tvärtom troligen är sämre, bl a avseende självförsörjningsgrad och importberoende.

Många av oss vill ju ha en levande landsbygd med ett varierat och rikt odlings- och skogslandskap. Trots detta har avvecklingen av såväl lantbruket som landsbygden fått pågå år efter år tills vi hamnat där vi är idag. Och de som ännu inte gett upp utan fortsätter att leva och bruka jorden på landsbygden får inte mycket hjälp och stöd av oss övriga, d v s samhället. Jag kan nog tycka att dessa hjältar, som tvingas leva utan den tillgång till infrastruktur och service som många av oss övriga är bortskämda med, kunde vara värda ett särskilt stöd för att de gör det de gör, d v s lever och brukar jorden på landsbygden. De borde ju ses som jätteviktiga räddare vid eventuella, långvariga krissituationer.

En annan möjlig lösning, eller snarare ett komplement till lantbruket, som pekas ut är s k stadsodling. Det handlar om områden i eller nära stadsmiljöer vilka är avsedda för odling och brukande. Några vanliga former av stadsodling är villaträdgårdar, parkodlingar, koloniträdgårdar och balkongodlingar. Dessa kan kompletteras med mer kommersiella stadsodlingar.

Förutom att öka försörjningstryggheten av livsmedel kan stadsodlingar bidra till sociala relationer genom att stärka banden mellan människor. Något som kan visa sig vara väldigt viktigt i kristider då människor behöver kunna lita på och samarbeta med sina grannar.

Beräkningar vid Sveriges lantbruksuniversitet visar att stadsodlingar skulle kunna bidra med cirka 30 procent av den mat som behövs. Men för att det ska fungera krävs både en politik och en stadsplanering som tar stadsodling på allvar, liksom åtgärder för att göra stadsmiljön tillräckligt ren för att fungera för odling av livsmedel. Och givetvis måste allt byggande på stadsnära jordbruksmark upphöra.

Ett intressant historiskt faktum är att stadsodlingar utgjorde viktiga tillgångar för livsmedelsförsörjningen vid både första och andra världskriget.

Nåväl, vi som bor här i norr där självförsörjningsgraden av livsmedel är särskilt låg, behöver verkligen göra något åt situationen. Och det är sannolikt bråttom. Se där, ännu ett stort och viktigt omställningsområde vid sidan om den så omskrivna gröna industriomställningen. Vem lyfter blicken? Vem tar ansvar för att säkra ett långsiktigt tryggt och hållbart liv för människor och natur i norr?