Jag har läst att chefer och tjänstemän sitter i möten under drygt 20 år av sina liv. Och trenden är att antalet möten ökar.  Den stora mängden möten suger dock energi och skapar stress hos medarbetare vilka upplever att de inte hinner med de jobb de egentligen ska utföra.

Jag menar att denna möteshysteri utgör ett tecken på en inbyggd sjukdom i tjänstesektorn, om inte i hela så i vart fall i delar av den. Visst finns det möten som behövs och gör stor nytta, men det gäller långt ifrån alla möten. Mängden tids- och resurskrävande möten, samt allt deltagande i minst lika tids- och resurskrävande seminarier och konferenser, kan verkligen ifrågasättas. Jag menar, vad bidrar denna mötes-, seminarie- och konferenshysteri till? Har någon studerat hur stor den verkliga nyttan är?

Själv kan jag inte komma ifrån känslan av att en inte obetydlig del av dessa möten, seminarier och konferenser till stor del fungerar som någon form av terapi för mellanchefer och anställda inom tjänstesektorn vilka annars kanske skulle börja ifrågasätta meningsfullheten i sina arbeten. Lite som att: Håll dem för guds skull fullt sysselsatta med sådant som inte gör någon egentlig skillnad så vi kan fortsätta köra business as usual.

Och medan möteshysterin inom denna sektor växer skriker vården, skolan och omsorgen med mera efter resurser och det saknas pengar till nödvändiga utbyggnader av infrastruktur, trygga försörjningssystem och service utanför storstäderna.

Inom projektdrivna verksamheter kan möteshysterin bli extra tydlig. Det krävs möten för att ta fram och få igenom projektansökningar och det krävs möten för att forma, driva, redovisa, följa upp och utvärdera projekten. Det är samverkansmöten, projektarbetsgruppsmöten, målgruppsmöten, styrgruppsmöten, utvärderingsmöten med mera. Ibland krävs det även möten efter att projekten avslutats, t ex vid stickprover för att kontrollera projekten i efterhand. Jag tror inte jag är ensam om att fundera över hur stor andel av de kronor som tillförs offentligt finansierade projekt (t ex EU-projekt) som verkligen gör operativ nytta hos målgrupperna.

Om tjänstesektorns medarbetare vid något tillfälle uttrycker sitt missnöje med hur det fungerar på arbetsplatserna leder det oftast till ännu flera möten. Konsulter kallas in och de anställda får ägna en stor del av sin kraft åt långdragna, interna processer för att förhoppningsvis förbättra den psykosociala arbetsmiljön och arbeta fram nya planer och strategier för sin egen och verksamheternas utveckling. Lägg därtill all arbetstid som ägnas åt att via möten i olika former utbilda medarbetarna i användning av nya digitala arbetsverktyg. Många möten blir det.

Själv har jag erfarenheter från två arbetsplatser som efter förändringar inom ledningen delvis ändrade inriktning och arbetssätt och efter ett tag fick problem med den psykosociala arbetsmiljön. På båda arbetsplatserna hanterades problemen med växande intern kritik och frustration på samma sätt – genom att engagera medarbetarna i interna processer som var väldigt tids- och resurskrävande. Olika konsulter kopplades in för att leda processerna. Men i efterhand går det att konstatera att problemen trots detta inte minskade. Och medarbetarna fick ägna ännu mindre tid åt de uppgifter som de var anställda för att utföra.

Oj, vad det skrivits och flyttats omkring på post-it-lappar av olika färg och storlek under konsultledda övningar. Men när alla post-it-lappar plockats ner och lagom flummiga resultat nedtecknats har det inte hänt så mycket mer. Det har mest blivit lite småpet här och lite småpet där. Och efter att ha deltagit i några sådana övningar har medarbetarna fattat vad som händer om inte kritiken tystnar och de inrättar sig i ledet. Då blir det nya, resultatlösa rundor med konsulter, post-it-lappar och släckta förhoppningar.

Kan idag inte se någon större vits med att slösa med arbetstid och resurser (inte sällan offentliga medel) på det här viset om det inte egentligen handlar om att trötta ut de anställda så att de ger upp och tystnar, alternativt säger upp sig, så att ledningen kan få fortsätta driva verksamheten som den själv vill, utan att behöva hantera jobbig kritik från gnälliga medarbetare.  Och jag tycker att det verkar som om utrymmet och acceptansen för att slösa med medarbetarnas tid och verksamheternas resurser på det här viset tycks vara särskilt stort inom tjänstesektorn, som är en stark sektor i Sverige.

Men medan möteshysterin inom sektorn växer skriker som sagt vården, skolan och omsorgen med mera efter resurser och det saknas pengar till nödvändiga utbyggnader av infrastruktur, trygga försörjningssystem och service utanför storstäderna.