Nu kommer du kanske att tycka att jag är naiv i överkant. Men jag skriver det här i alla fall. För det måste ut.

Jag har nämligen svårt att förstå hur vi människor prioriterar mellan vad som är viktigast och vad som är mindre viktigt. Jag tycker t ex att vi prioriterar jobb, och då i första hand industrijobb, alldeles för högt. Jag förstår att industrijobben i många fall bidrar till stora exportintänkter vilka varit och fortfarande är viktiga för landets ekonomi och välstånd. Men vad händer om vi prioriterar industrijobb före människors trygghet och välmående och hela tiden sätter industrins utvecklings- och exploateringsbehov före värdet av en frisk och välmående natur? Ja, en titt runt om i världen på vad som nu händer med klimatet, den biologiska mångfalden, det livsviktiga vattnet, hoten mot våra livgivande ekosystem m m ger oss en del svar. Vi sågar av den gren vi själva sitter (och lever) på.

För mig, inne på mitt 66:e levnadsår, framstår det som fullkomligt självklart att vi människor i första hand ska prioritera sånt som gör att alla människor – vi själva, människorna runt om oss där vi bor och de som bor långt, långt bort men som ändå är lika mycket människor som vi är plus alla de som kommer att födas och leva på jorden efter oss – mår och har det bra.  Alltså att alla jordens människor, precis alla, mår och har det bra. För vad kan vara viktigare för oss än det? Inte nya industrijobb väl?

Därmed inte sagt att vi inte behöver industrijobb. De ska dock inte prioriteras allra högst, före människors välmående.

Och om vi är överens om att människors välmående är vår allra högsta prioritet måste vi också prioritera att planeten vi lever på och av också mår och har det bra. För våra liv hänger ju på det. Ja, inte bara våra liv utan allt liv på jorden. Och det räcker inte med att vi skyddar lite ytor här och lite områden där, så att naturen just på dess ställen mår någorlunda bra. Hela jorden, med alla sina ekosystem och naturtyper, måste må bra. Ingen del får förstöras eller förgiftas så att den istället för att ge liv hotar eller t o m dödar liv. I grunden handlar det om att vi människor måste inordna och underordna oss naturen och dess livgivande system och funktioner. Och inte som nu sker, överordna oss och förbruka naturen som om den vore ett uppdukat smörgåsbord som bara väntar på att vi ska roffa åt oss och slå mynt av dess nyttigheter.

På det lokala planet gäller förstås precis samma sak. Alla kommuninvånare, precis alla, ska må och ha det bra. Och naturen inom kommunens gränser ska givetvis också må och ha det bra. Ingen del ska förstöras eller förgiftas. Människan och naturen ska leva i balans och harmoni med varandra, lokalt såväl som globalt. För vad kan vara viktigare än det? Inte nya industrijobb väl?

För att människorna i en kommun ska må och ha det bra krävs att de känner trygghet och framtidstro. Där måste finnas bra vård, skolor och omsorg samt bra hjälp och stöd till alla människor som behöver det. Där behövs nödvändig infrastruktur och service samt bra boenden och försörjningssystem. Där måste alla invånare kunna känna att de räknas och har jämlika förutsättningar för att leva ett gott liv. All kommunpolitik bör högprioritera just detta, att alla kommuninvånare känner trygghet och framtidstro. Även näringslivspolitiken bör prioritera detta, för företagare är också vanliga människor vilka behöver känna trygghet och framtidstro.

Dessutom behöver kommuninvånarna respektera och värna om naturen inom kommunens gränser och se den som den livgivande och livsuppehållande resurs och kraft den är. Här har nutidsmänniskorna mycket att lära av kulturer där människor i många generationer levt nära och i harmoni med naturen som de vet att de är helt beroende av.