Vi måste lära oss samtala igen. Vi måste lära oss att lyssna mer och döma mindre.

Att samtala är motsatsen till att debattera, för att vinna över debattmotståndare med användning av ärliga eller mindre ärliga argument. I TV-versionerna är de politiska debatterna numera utformade till populistiska sluggerfester utan tydliga kopplingar till vare sig verklighet eller erkänd vetenskap. Få tittare torde lära sig något nytt och viktigt av dessa spektakel. Och frågan är om TV-debatterna ens kan sägas vara underhållande. Upplysande är de i alla fall inte.

Samtal handlar heller inte om att roasta personer genom att häckla dem och då gärna inför publik.

På något vis tycks vi ha tappat bort förmågan att föra goda samtal byggda på ömsesidig respekt och sanning i syfte att komma fram till gemensamma lösningar på problem vi står inför. Numera handlar det istället ofta om att peka finger och rikta anklagelser mot andra människor eller grupper. Kanske har det blivit för lätt att lägga skuld på andra utan att se och reflektera över sin egen roll i skeenden och konflikter? Att agera som ett bortskämt barn istället för som en klok och ansvarstagande vuxen.

Varför det blivit så vet jag inte. Jag har dock förstått att det inte är lätt att förändra sina egna invanda tankesätt och beteenden. Det kräver en inre resa samt en öppenhet och beslutsamhet som många kanske bävar eller känner sig främmande inför. Då är det enklare att rikta kritik bort från sig själv och kräva förändring av andra.

Men om vi vänder på det. Hur reagerar vi själva om vi ställs inför krav på att vi måste förändra oss på grund av att någon annan anser att vårt sätt att vara och reagera på är fel enligt dem? Det handlar alltså inte om att försöka hitta en lösning som innebär förändringar på flera håll. Nej, det är vi – bara vi – som ska ändra på oss och därmed basta. 

Den egna motivationen för personliga förändringar blir rätt låg under sådana förutsättningar. Ändå är det lite där vi ofta hamnar idag, i stort som smått. Andra ska förändra sig, bättra sig, bli de som jag anser att de borde vara, göra det jag anser att de borde göra…

Men vad får vi för samhälle om det alltid är andra som ska förändra sig och inte jag? Vad får vi för relationer om respekten inte är ömsesidig och det brister i självreflektion och medkänsla?

Jag blir alltmer övertygad om att vi måste hitta ett nytt sätt att samtala om problem på i såväl vårt samhälle som i våra privata relationer. Ett sätt att komma ifrån pajkastning och anklagelser som särar och söndrar för att istället föra goda samtal som förenar och löser.

Börjar inte du också bli trött på politiker som tycks leta efter, ja aktivt skapar, missnöjesyttringar, som de kan blåsa upp till sprängfyllda populismballonger och politiska journalister som glatt följer och kommenterar det alltmer absurda offentliga politiska spelet som om det vore en underhållande tennismatch? Börjar inte du också önska dig en ny ton och en ömsesidig respekt i samhällsdialogen?

Det goda samtalet är ett samtal som är utforskande, utprövande och klargörande. Det bygger på ömsesidig respekt och sanning. I dessa samtal ger deltagarna sig själva och sina samtalsparter tid och fokus. Lyssnandet är avgörande.

Goda samtal är betydelsefulla för den personliga mognaden samtidigt som de utgör verkningsfulla verktyg för stärkta gemenskaper och relationer. Vore inte dessa goda samtal något att gemensamt sträva efter, med tanke på alla problem vi tillsammans har att lösa?