Nu ska jag vara en sur gubbstrutt och säga några sanningens (=gamlingens) ord. Jag har, som säkert en del andra i min ålder, märkt att mina ord förlorat i värde de senaste åren och inte minst efter att jag fyllt 65. Det jag har att säga, nu när jag äntligen kan tala mer fritt utan att behöva ta så mycket hänsyn till arbetsgivare, styrelser, ägare och liknande, tas numera inte riktigt på allvar.

Claes Eriksson – ni vet han komikern, författaren, medlemmen i Galenskaparna och After Shave m m – gav för cirka ett år sedan uttryck för hur han ser på den infantilisering av landet som åldersfascismen orsakar. Enligt honom utgör den åldersgrupp han (och numera även jag) tillhör, 65+ hela 26 procent av väljarna, samtidigt som den i riksdagen bara representeras av några få procent. Sverige är, enligt Claes Eriksson, ett av de sämsta länderna i världen när det gäller att värdera och ta hand om äldre människors erfarenhet och kunnande.

Jag tror på allvar att ett bättre omhändertagande av de äldres kunskaper och erfarenheter skulle kunna rädda Sverige, kommunerna, företagen m fl från att trampa snett och ramla ner i onödiga fallgropar på grund av bristande erfarenhet och kunskap samt en historielöshet som är direkt samhällsfarlig.

Det är inte så att jag misstror motiven och ambitionerna hos yngre människor. Deras driv, kreativitet, nyfikenhet, mod och styrka utgör utan tvekan den kraftfulla motorn i såväl samhällets som företagens utveckling. Men de behöver stöd och viss guidning av äldre medmänniskor som har den vishet och trygghet som bara ett långt liv kan ge.

Jag har själv flera positiva erfarenheter av hjälp och stöd från äldre och mer erfarna (och kloka) personer under mina tidiga yrkesår. Och detsamma gäller för mina avslutande år inom yrkeslivet då jag ofta fick rollen som något av en mentor för yngre medarbetare. Dessa och liknande erfarenheter antyder också att det inte är de yngre som slutar lyssna på äldre, erfarna medarbetare utan att åldersfascismen verkar vara mest utbredd bland arbetsgivare, styrelser, ägare etc. Att åldersfascismen liksom byggts in i den rådande ledningskulturen.

Kanske hänger åldersfascismen ihop med en rädsla för vad medarbetare, som sett och hört en hel del under sina många år inom såväl arbetslivet som det verkliga livet, kan ställa till med internt, t ex när arbetsgivarna för jag vet inte vilken gång i ordningen slår på trumman inför nya omorganisationer och effektiviseringar eller kräver av sina medarbetare att de inte ska lyssna på sina samveten eller känna berättigad oro utan okritiskt göra det som arbetsgivarna förväntar sig av dem. En rädsla för klokskap helt enkelt.

Jag menar att det är viktigt att de äldres kunskaper och erfarenheter finns representerade i alla delar av samhället. Inte minst för de ungas och hela samhällsutvecklingens skull. Men de äldre måste ges möjlighet att bidra utifrån sina förutsättningar och önskemål. Att vara flexibel nog för att möjliggöra detta är en viktig uppgift för alla som vill bidra till arbetet för en bättre och klokare värld där kunskap och erfarenheter är högt värderade.