Har läst att det finns en del miljökämpar som vänder sig mot att bli kallade miljömuppar. Detta för att miljömupp används som ett förklenande uttryck för just miljökämpar och att miljömuppar ibland ses som personer som tror sig värna miljön genom att leva efter något slags självuppfunnet rättesnöre, eller ännu värre och rejält överdrivet – vara emot all mänsklig verksamhet som har någon typ av negativ inverkan på miljön.

Dessa beskrivningar av miljömuppar har givetvis inget med sanningen att göra utan handlar bara om att få kalla miljökämpar för något som kan uppfattas som förminskande och kränkande men samtidigt har en liten humoristisk twist.

Själv har jag kallats miljömupp så ofta att jag för länge sedan tappat räkningen. Och det har inte upprört mig det minsta. För jag är en miljömupp och ser miljömuppar som något av det bästa som finns inom mänskligheten tillsammans med fredsmuppar, jämlikhetsmuppar, solidaritetsmuppar, mänskliga rättigheter-muppar och alla-andra-himla-bra-och-viktiga-engagemang-muppar.

Jag är givetvis jävig i ärendet men tror mig ändå kunna fastslå att när vi tittar i backspegeln över miljöfrågornas utveckling de senaste dryga 50 åren så kan det konstateras att miljömupparna allt som oftast haft rätt i sina iakttagelser och larm om olika miljöproblem och att exploaterings- och tillväxtfanatikerna som regel haft fel när de bedyrat att gruvor, metall- och kemiindustrier och andra exploateringar som de önskat få genomföra har så liten påverkan på miljön och andra intressen att den bör betraktas som i det närmaste försumbar.

Så min jäviga slutsats blir att jag mycket hellre är en miljömupp som har rätt i sina farhågor, analyser och problembeskrivningar än är en av alla dessa exploaterings- och tillväxtfanatiker som ständigt har fel på grund av en allt för snäv, ogenomtänkt, kortsiktig och vinstfixerad exploateringsiver. Miljömuppar behövs överallt. Men behöver vi verkligen exploaterings- och tillväxtfanatiker?