Hållbarhet handlar faktiskt inte om att människor som lever ett redan privilegierat och ekonomiskt välbeställt liv köper en ny, dyr elbil. Eller om att de äter vegetariskt någon dag i veckan, eller att de bär miljöprofilerade klädmärken eller plagg inköpta på second hand. 

Det handlar istället om att skifta fokus, bort från det egna jaget och till den stora helheten. Att sluta se sig själv och de egna behoven som centrala fokuspunkter och inse att alla vi som lever nu är medresenärer på en livsresa vars utveckling och längd vi egentligen vet väldigt lite om och att vi inte bara är beroende av varandra utan att vi dessutom är helt beroende av jordens alla livsuppehållande funktioner och system. Tar vi det till oss bör det vara självklart att försiktighetsprincipen, som innebär att vi ska agera så att risker undviks, alltid bör gälla i stort som smått.

Vi bör med andra ord coola ner oss ordentligt och inse att människor som saknar ödmjukhet för livets många mirakler kan göra, och ofta gör, väldigt stor skada. Skador som givetvis till slut hinner i fatt och drabbar oss själva. Och vi bör absolut inte göra som Elon Musk och fortsätta kapitalisera på jordens ändliga resurser och samtidigt drömma om kolonisation av Mars.

Vi kan leva i världen och med världen, men absolut inte av världen – som om världen vore en smaskig räkmacka vi människor bara kan tugga i oss när vi känner för det. Vi kanske istället bör tänka oss jorden som en omtyckt badstrand där vi kan njuta av att bada, sola, leka med mera så länge vi gör det försiktigt utan att störa växt- och djurlivet eller förorena vattnet och omgivningarna. Spåren vi lämnar efter oss när vi går därifrån bör endast vara spåren av våra fötter i sanden. Inget mer. 

Men för att komma dit måste vi alltså skifta fokus. Det duger exempelvis inte att använda vattnet som lekplats för miljö- och fridstörande vattenskotrar och motorbåtar. Vi bör istället närma oss badstranden och dess vatten och omgivningar med stor hänsyn till och respekt för dess egen ekologi.

Jag fattar inte riktigt var den narcissistiska välfärdsmänniskans totalt ohållbara självbild kommer ifrån. Var på vägen från de tidiga jakt- och jordbrukskulturerna till dagens hänsynslösa rovdrift på human- och naturresurser i kapitalismens och tillväxtens namn gick det så otroligt fel? Hur kunde så många av oss bli blinda för vad livet egentligen handlar om, det vill säga att leva försiktigt i harmoni och samklang med såväl medmänniskor som jordens växter, djur och ekosystem?