Den ensidiga fokuseringen vid tekniska lösningar för att åtgärda olika hållbarhetsproblem har fått pågå alldeles för länge. Det är dags att ingenjörerna flyttar på sig lite.

Jag vet inte hur många gånger jag deltagit i sammanhang där det funnits en ambition att ta nya och nödvändiga hållbarhetssteg men där dialogen fastnat i evighetslånga diskussioner om och beskrivningar av olika tekniska lösningar – främst om deras förtjänster och möjligheter men ibland även om deras svagheter. Ofta dominerad av män i övre medelåldern som älskat att höra sin egen röst och haft en fascination av motorer, raketer och annan hypad teknik sedan de var barn.

Läser en artikel på Supermiljöbloggen med rubriken ”Ideologisk teknikoptimism är en farlig väg att gå”

Budskapet är att vi måste släppa tanken på att det räcker att byta teknik för att lösa de stora, planetära utmaningarna utan att det istället är så att ideologiskt betingade teknikval försenar de stora förändringar som krävs.

Artikeln räknar upp ett flertal exempel på hur det hoppats hit och dit mellan olika tekniska lösningar genom åren och för närvarande, i Sverige 2024, landat i en ensidig satsning på elektrifiering som innebär att det ska plockas upp extrema mängder resurser ur jordskorpan för att bygga de elektriska fordon som den ensidiga teknikoptimismens förespråkare vill se.

Författaren fastslår, helt riktigt, att batterier inte är svaret på alla våra miljöproblem, vilket Naturvårdsverket också konstaterat i en rapport som granskat miljöpåverkan av elektrifieringen av transporter i Sverige. Detta eftersom även batteriframställning har en negativ påverkan på miljön genom att bidra till vattenföroreningar, markförstöring, växthusgasutsläpp och stora avfallsmängder.

Istället för att fastna i en övertro på tekniska lösningar föreslås ett breddat synsätt, där teknikutveckling, utgör ett av flera nödvändiga ben. Lika viktiga är, enligt artikeln, lönsamhet i nya affärsmodeller, regelverk som stödjer förändring, förändrad och minskad konsumtion samt behov av ny industriell infrastruktur.

Artikelförfattaren menar att den ensidiga fokuseringen vid elektrifiering av fordonsbranschen riskerar att köra Sverige rakt in i en återvändsgränd, där såväl människor som natur far illa utan att de planetära utmaningarna blivit lösta. Att inte samtidigt arbetar med minskad och förändrad konsumtion, förändrade beteenden samt omprövning och utforskande av nya kulturer och värderingar beskrivs som ett stort misstag.

Läser i en annan artikel att ökningen av koldioxidutsläpp de senaste åren, enligt en forskningsstudie publicerad i tidskriften Nature Climate Change, beror på att tekniska satsningar inte längre utgör den viktigaste faktorn i kampen mot den globala uppvärmningen. Studien fann att politiska och institutionella hinder idag utgör den enskilt största begränsningen för att minska koldioxidutsläppen.

Så det är med andra ord dags att hyscha de högljudda teknikoptimisterna och släppa fram nya röster som ser andra prioriteringar som viktigare i nuläget. Och inte minst – sätta press på politiker och institutioner att agera utifrån den vetenskapligt förankrade kunskap vi redan har. Precis som Greta Thunberg länge sagt.