Pingpong är ett annat namn för bordtennis. Ni vet då två motspelare står på varsin sida av ett bord avdelat med ett nät och försöker slå en superlätt, liten boll så smart att motspelaren missar eller slår bollen i nät. (Ja, jag vet att det går att spela dubbel och att det då är fyra spelare inblandade, två på varje lag.)

Pingpong är en snabb, spännande och publikvänlig sport. Allt som händer i matchen kan följas av publiken. Det är lite samma sak med pingpong-journalistik. Det vill säga journalistik som speglar det offentliga samtalet om samhället och dess utveckling som om det vore en bordtennismatch.

Hen ett sa…

Då svarade hen två…

Sedan sa hen ett…

Men då replikerade hen två…

Och så vidare.

Publiken, i det här fallet ofta TV-tittarna, radio-lyssnarna eller tidningsläsarna, kan följa samtalets utveckling och i efterhand, när matchen – förlåt samtalet – är över, subjektivt utropa en segrare.

Fördelen med pingpong-journalistik är just att det är en publikfriande form av journalistik (fast underhållning är kanske en mer träffsäker benämning här) som inte ställer så höga krav på journalisternas och redaktionernas insatser. Det handlar ju till stor del bara om att fördela ordet på ett någorlunda rättvist sätt tids- och utrymmesmässigt.

Nackdelen är dock att den största förloraren i den formen av journalistik riskerar att bli sanningen. För i pingpong-journalistik kan en ytterst påläst och kunnig deltagare som försöker föra ett vettigt samtal likställas med en närmast okunnig deltagare som slänger sig med uppgifter och påståenden som kan vara både manipulativa och lögnaktiga. Och om den okunniga deltagaren är tillräckligt debattsmart och lärt sig sina läxor från medieträningen kan det efter samtalets slut faktiskt framstå som om hen vann, trots sina brister i fråga om insikt och kunnande.

Jag tror att pingpong-journalistikens starka ställning beror på att den fungerar så bra i TV-mediernas dramaturgi. Och eftersom TV har en stor genomslagskraft har denna dramaturgi spillt över till övriga massmedier.

Men som sagt, risken är stor att sanningen går förlorad. Och i all journalistik är utgångspunkten att det som publiceras ska vara sant. Och journalister är, likt forskare, sanningssökare. De ska avslöja och beskriva sanningar som makthavare och andra intressen försöker dölja eller förtiga.

Idag är den fria och obundna journalistiken, liksom hela vår demokrati, satt under hård press. Samtidigt brottas många redaktioner med resursbrist. I det läget kan pingpong-journalistiken till slut helt ta över journalistiken och den riktiga och sanningssökande journalistiken förpassas till de historiska arkiven över sånt vi gjorde förr. Och då är vi, vår demokrati och sanningen, riktigt illa ute.