Har du också funderat över den svenska välfärdens urgröpning? Varför politiken på nationell, regional och lokal nivå sedan i alla fall 1990-talet tyckts gå ut på att sakta men säkert försvaga välfärden? Visst utlovas det satsningar inför valen, men sedan visar det sig att hålen i den allmänna välfärden (som ser till alla människors ekonomi, hälsa, utbildning, boende m m) ändå bara växer.

Händerna inom vården och omsorgen blir allt färre, skolklasserna allt större och andelen fattiga i Sverige allt fler. Precis det som jag tror många av oss inte vill ska ske.

Jämlikhet och sociala skyddsnät är viktiga förutsättningar för starka demokratier. Demokratier som inte lyckas lösa människors vardagliga problem riskerar att tappa i stöd och om det går tillräckligt illa till sist falla. Demokratin är sådan att den bästa skyddas och upprätthålls genom att fyllas med innehåll.

Sverige har de senaste dryga 30 åren byggt sin politik och sina institutioner utifrån uppfattningen att vi måste låtsas som att vi är fattiga. Detta trots att Sverige har en exceptionellt låg statsskuld. Det brukar ses som att Sverige har fulla lador, men innebörden är egentligen att vi gjort mindre offentliga investeringar i förhållande till statens inkomster och ekonomins storlek än många andra länder.

Men för att maximera möjligheten att bli omvald behöver politiker som skär ner i välfärden ge intryck av att de genomför populära reformer och satsningar fast dessa de facto finansieras genom nedskärningar. Och de bör se till att göra nedskärningarna där de politiska riskerna är så små som möjligt.

Jag har tidigare berättat om den mycket upplysande boken ”Konsten att avveckla en välfärdsstat” av Åsa Plesner och Niklas Altermark som visar hur svenska regeringar, oavsett partifärger, skapat ett åtstramningspolitiskt kretslopp som systematiskt utarmar välfärdssystemet. På statlig nivå skär politikerna ner i socialförsäkringssystemen, vilket lett till att bördan på sjuka och hjälpbehövande människor ökat samtidigt som kommunernas kostnader ökat. Men politikerna undviker helst nedskärningar i ersättningar som täcker breda lager av befolkningen, som t ex barnbidrag och föräldrapenning, utan riktar dem istället mot ersättningar till begränsade grupper, som sjuka och funktionshindrade. Snacka om att slå på de som redan ligger.

På den kommunala nivån skär politikerna framför allt ner genom att genomföra dolda besparingar som över tid försämrar arbetssituationen för välfärdsarbetarna (och därmed också direkt drabbar brukarna) vilka förväntas arbeta hårdare och hårdare.  I boken konstateras att de enda vinnarna på det åtstramningspolitiska kretsloppet, där svällande administrationer utgör en integrerad del, är den lilla gruppen väldigt förmögna människor som har så gott om pengar att de inte riskerar att drabbas av försämringarna.  

Idag finns det tydliga tecken på att nedskärningspolitiken skapat en välfärdssektor som är trasig. I stor utsträckning är det välfärdsarbetarnas kroppar och psyken som får ta smällen, liksom givetvis brukarna.

Tro inte att det åtstramningspolitiska kretsloppet växte fram av en slump, utan det bottnade i idéer om hur samhället bör se ut (nyliberalism). Vare sig politikerna förstod det eller inte leddes Sverige in på en väg vars bakomliggande idé var att avveckla välfärden.

Visst låter det som ett cyniskt politiskt spel med människors liv? Det jag främst undrar är om våra politiker varit medvetna om vad de gjort eller om de bara varit aningslösa och låtit sig ryckas med i den nyliberala vågen.  Kom ihåg att utarmningen av välfärden möjliggjorts genom politiska beslut på nationell, regional och kommunal nivå. Politikerna som haft makten – har valt den här vägen.