Jag har länge känt en oro för det demokratiska samtalets möjligheter att överleva när politiker och tyvärr också journalister allt oftare bidrar till spridningen av desinformation och lögner. För politikerna sker det för att uppnå politiska vinster. För journalister tror jag att det till stor del handlar om brist på tid och resurser för att avslöja desinformationen och lögnerna samt även på redaktionsledningarnas jakt efter klick istället för sanningen.

Har även märkt att det blivit allt svårare att föra framåtsyftande samtal om samhällets utveckling när vi inte längre har samma informationskällor. Vissa, speciellt de lite yngre, tycks inte längre lita på de traditionella nyhetskanalerna (SVT, SR, DN m fl) utan väljer att hämta sin info från helt andra medier och plattformar. Det skapar en situation med parallella verkligheter som är svåra att överbrygga i framåtsyftande, politiska samtal.

Jag upplever det som att det demokratiska samhället allt för länge varit aningslöst och undan för undan öppnat upp för storskalig påverkan via massiv spridning av desinformation och lögner.  Därmed försvåras människors möjligheter att skilja på sanning och lögn, fakta och hittepå. Och nu står det demokratiska samhället med ryggen mot väggen och måste ta fajten för sin existens på flera plan, och inte minst se till att tydligt stå på jämlikhetens och den trygga välfärdens sida i kampen om samhällets fortsatta utveckling. Så att folket, inte minst de som lever i utsatta livssituationer och inte har det gott ställt, känner att demokratin är bra för dem.

Jag läser med intresse en artikel i Dagens Nyheter skriven av Martin Gelin.

Han skriver att techmiljardärer och nationalistiska politiker skapat en offentlighet där medborgarna inte längre kan skilja sant från falskt. Enligt honom har ett antal techmiljardärer försökt hjälpa Trump att vinna presidentvalet i USA samtidigt som de önskat sabotera den amerikanska befolkningens möjligheter att få tillgång till vettig information.

I artikeln ges följande exempel.

”Trumps väljare är nu rörande överens om att den amerikanska ekonomin är en katastrof, trots att den är starkare än på länge (med en årlig tillväxt på 2,8 procent under tredje kvartalet 2024 samtidigt som fler än en av nio amerikaner lever i fattigdom; min anmärkning). 80 procent av Trump-sympatisörerna tror att Demokraterna försöker fuska sig till en valseger genom att låta papperslösa rösta. Det stämmer inte. De tror också att brottsligheten är rekordhög, men våldsbrotten har minskat i flera decennier. Vidare menar de att invandrare i USA begår fler brott än inrikesfödda; det motsatta är sant.”

Och han frågar sig om en demokrati kan överleva under sådana omständigheter och hänvisar till den politiska tänkaren Hannah Arendt som var väldigt tydlig med att ett demokratiskt samhälle är omöjligt utan välinformerade medborgare.

Personligen har jag i nuläget svårt att se hur en förändring, där människor slutar lyssna på desinformation och lögner som sprids av politiker, techmiljardärer och andra tunga påverkansintressenter och istället själva börjar söka efter och prioritera sanningen, fakta och välgrundade argument, ska kunna ske. Hur når vi dit? Vilka verktyg behövs i så fall? Kan journalistiken återfå en viktig roll? Och inte minst – hur ska politiken återfå kontakten med och förtroendet från väljarna?

En tanke som slagit mig är att något helt nytt måste växa fram. Något, som har växt sig starkt i myllan, och kan stå emot nutidens alla makt- och penningstarka påverkansaktörer. 

Jag läser en artikel av ETC:s Johan Jenny Ehrenberg där han skriver att besvikelsen över politikens haveri är betydligt mindre när man tänkt att det inte är politiken som är motorn för samhällsförändringen.

Ehrenberg skriver att det finns ett annat sätt att diskutera politik som behöver återerövras. Han påminner om situationen när han (och jag och övriga i min generation) var ung, alltså i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Då fanns det en sund misstro mot parlamentarismen som kampmetod, inte så att man var emot statlig politik utan mer att man insåg att förändringen inte kommer att komma uppifrån.

”Det var inte partierna som ledde utvecklingen mot ökad jämlikhet och ett friare liv, det var lokala rörelser som blev nationella och som i fråga efter fråga pressade fram ett annat sätt att tänka. Partierna anpassade sig när tillräckligt många människor redan gått en annan väg.”

Så jag minns och ler och tänker – okej, låt oss börja bygga det nya och hållbara samhället vi vill ha och behöver underifrån!