Vem har bestämt att det är de omättliga utnyttjarna av världens resurser som ska få ange tonen för vad som är ett värdefullt mänskligt liv? Vad som är viktigt på riktigt? Just dessa individer, som aldrig tycks få nog, aldrig inser när de gått över gränsen för vad den omgivande miljön och medmänniskorna tål?

Det är som om vi satt de minst lämpliga piloterna bakom spakarna på den ohämmade tillväxtens jumbojet och sedan åker vi övriga med av bara farten. Möjligen med en liten, gnagande känsla av att det tycks gå lite väl fort och dessutom åt ett annat håll än vi tänkt oss. Fast den känslan kan oftast viftas bort som hämmande bakåtsträveri och negativism, precis sånt som vi absolut inte bör ägna oss åt om vi vill vara med, höra till och dessutom ha lite kul under flygfärden.

För mig är det obegripligt att vi lägger våra liv och jordens alla resurser i händerna på människor som saknar förmåga att se och bry sig om den större bilden bortom deras egna kortsiktiga, personliga vinster och framgångar.

Tänk dig att vi bor i ett mindre samhälle i ett vackert och livgivande landskap med sjöar och vattendrag, naturliga skogar och våtmarker, berg och dalar – ett landskap som i generationer försett människorna i samhället med det viktigaste de behöver för att kunna leva ett gott liv i samklang med landskapets ekosystem och mångfacetterade växt- och djurliv.

Vem skulle du då vilja ha som ledare för samhället och dess fortsatta utveckling? Skulle du välja han som du vet kommer att göra så många affärer som möjligt och försöka tjäna så mycket han bara kan tills de mänskliga och naturgivna resurserna är uttömda och de kvarvarande människorna kanske måste flytta om de vill ha en chans att överleva? Eller skulle du välja hon som ödmjukt värnar om allt liv och i sin gärning lutar sig mot kunskap om och mångårig erfarenhet av hur livets alla byggstenar hänger samman och är beroende av varandra? Hon som värnar om och respekterar allt liv och anpassar sitt agerande och sina beslut därefter?

För samhällets och landskapets, ja hela världens, skull hoppas jag att du, varje dag i veckan, skulle välja den ödmjuka damen. För då finns det ännu hopp om bättring…

(Passar på att önska dig ett gott nytt år!)