När jag försöker förstå vad som händer med världen och mänskligheten för närvarande landar jag oftast i svaret: Egoismen.

Någonstans mellan då och nu har vi lämnat den gemensamma kampen för frihet, jämlikhet och rättvisa för att istället fokusera på enbart oss själva och vår och våra närmastes personliga lycka. Vi har gått från att vara VI till att vara JAG.

Den här förändringen har givetvis inte skett av sig själv utan har uppmuntrats och underblåsts av ekonomiska och politiska krafter som ogillar skatter samt skyr starka fackföreningar och en väl utbyggd gemensam välfärd. De har använt sina medel och kanaler för att succesivt påverka oss att bli mer och mer egoistiska.

Och politiken liksom även journalistiken har följt med i förändringen. Fokuseringen vid det privata har ökat medan intresset för det gemensamma i motsvarande grad minskat.

Idag, när det kanske aldrig tidigare funnits så gott om pengar som det finns i rika länder som Sverige, är tilltron till och intresset för mer rättvisa fördelningar av våra ekonomiska och materiella resurser samt likvärdiga påverkansmöjligheter historiskt låga. Pengar finns det alltså väldigt gott om, men inte intresse för gemensamma medmänskliga och solidariska handlingar.

Egoismen tar sig många uttryck. Ta bara de svenska regeringspartiernas fokusering vid kärnkraft. Vem utom en egoist väljer att satsa på ett energislag där ansvaret för det radioaktiva avfallet, som måste hållas isolerat under hundra tusentals år, läggs på kommande generationer? Och det i en tid när det finns fantastiska möjligheter till energieffektivisering och utbyggnad av avsevärt billigare och ofarligare förnybara energislag.

Och vem utom en egoist väljer, med allt vi idag vet om globala klimatförändringar, utdöende arter och ekosystem samt ekonomiska och materiella orättvisor länder, regioner och människor emellan, att fortsätta leva så ohållbart och osolidariskt som många av oss människor i rika länder gör idag?

Egoismen gör oss även obenägna att ta strid för kollegor och personer i vår omgivning som behandlas illa. Minns ett tillfälle när jag bad en kollega backa upp mig i en fråga inför chefen på en tidigare arbetsplats – en fråga där jag visste att jag och kollegan delade samma åsikt. Kollegan såg först skräckslagen ut och sade att nej, nej det vågade hen inte. Efter någon dag kom kollegan till mig och sade att hen hunnit tänka över min fråga och ändrat sig. Visst skulle hen backa upp mig om det behövdes.

Nu behövdes det aldrig eftersom jag tog upp det jag hade att säga när jag var ensam med chefen. Men rädslan jag sett hos min kollega fick mig ändå att inse hur bräcklig och utsatt min position var på arbetsplatsen. En bräcklighet och utsatthet som jag tror många som inte kommer överens med sina chefer känner av idag. Istället för att stå enade står vi som kollegor och medmänniskor allt mer söndrade och isolerade.

Egoismen gör oss mer ensamma och sårbara än vi skulle vara om det fanns ett större gemenskaps- och solidaritetstänk i samhället. Ett tänk där vi tillsammans värnar och bryr oss om varandra och alla människor över hela jorden, i många generationer framåt. Ett tänk som handlar om VI och inte bara JAG.

Och när egoism kombineras med rädsla blir den extra stark. Därför är det kanske inte så konstigt att det finns politiska och ekonomiska intressen som underblåser våra rädslor för krig, kriminalitet, ekonomisk oro och liknande så vi slår alla eventuella tankar på att hjälpa och ställa upp för medmänniskor ur hågen och blir än mer fokuserade på vår egen personliga trygghet och lycka. Det stora problemet är bara att vi inte kommer att kunna vända den nuvarande utvecklingen i världen på det viset. Ska vi lyckas nå fred, solidaritet och hållbarhet måste vi tänka på och agera för oss alla tillsammans.