Sociala medier har sina stunder. Blev t ex nyligen via en Facebook-kontakt påmind om tillräcklighetsbegreppet. Enligt Institutet för språk och folkminnen (Isof) beskriver begreppet ett förhållningssätt i ett samhälle som undviker överflöd och hushåller med resurser för att säkerställa allas möjlighet till välbefinnande inom de planetära gränserna.

Där står också att tillräcklighet kan ses som en del av begreppet hållbarhet. Kärnan i begreppet är nödvändigheten av att mänskliga aktiviteter förhåller sig till de planetära gränserna och att den rikare delen av mänskligheten behöver ta ansvar för en mer rättvis fördelning av jordens resurser.

Låter det inte som ljuv musik för ett miljö- och solidaritethjärta?  

Läser vidare att tillräcklighet ofta presenteras som motsats till effektivitet. Medan effektiviseringsstrategier främst syftar till att göra mer av eller lika mycket av något med mindre energi- och resursåtgång, syftar tillräcklighetsstrategier till att minska den totala volymen av det som produceras och konsumeras. Förhållningssätten och strategierna bör dock inte ställas mot varandra, utan båda behövs för att uppnå hållbara samhällen.

Tillräcklighet sägs främja ett annat favoritbegrepp, förnöjsamhet – d v s känslan av att vara belåten med det man har, förutsatt att inget väsentligt i livet saknas. I det tillståndet kan man också avstå från överflöd vilket gagnar en mer rättvis fördelning av jordens resurser vilket i sin tur möjliggör välbefinnande för alla.

Smaka lite på ordet förnöjsamhet. Visst känns det som ett perfekt tillstånd för människor att befinna sig i? Inte minst om vi ska få till en mer rättvis, solidarisk och hållbar värld.

När jag ska försöka hitta människor i min omgivning som i sitt sätt att leva uppvisat såväl tillräcklighet som förnöjsamhet brukar tankarna gå till min farmor och farfar i Boden. De levde ett förhållandevis enkelt men ändå innehållsrikt liv i sin tvårummare på andra våningen med balkong ut mot innergården. De hade en enkel sommarstuga byggd med rivningsvirke på cykelavstånd från lägenheten. Om de åkte på lite längre resor ibland åkte de tåg. De spelade kort och bingo. Sjöng och spelade musik. Följde alla världshändelser och större sportevenemang via tidningar, radio och TV. Farmor jobbade på café och farfar på garnisonstvätten. Och de fanns alltid där för oss barnbarn.

Min farmor och farfar hade gått igenom en hel del svårigheter i sina liv men utstrålade ändå förnöjsamhet. Det fanns ett lugn hos dem som jag när jag var liten pojk uppskattade och kände mig trygg i. Och promenaderna med farfar, som var av det lite småbusiga slaget, var alltid små äventyr.  

Försöker numera, så gott jag kan, kopiera deras inställning till livet. För jag tror att såväl jag själv som mänskligheten och världen i övrigt mår bra av lite mer förnöjsamhet.