Jag var emot individuell lönesättning när det infördes för ungefär 30 år sedan. Jag var med i svenska journalistförbundet på den tiden och röstade nej när det hölls en nationell omröstning inom förbundet om införande av individuella lönesättning. Därmed kom jag att tillhöra den förlorande sidan i omröstningen.

Jag trodde inte på löftena om att det skulle ge en bättre löneökning för landets journalister överlag och misstänkte att det istället främst skulle gynna chefernas favoriter inom personalen, de som ofta redan var gynnade i det gamla systemet. För oavsett vilket lönesystem som gäller hittar arbetsgivarna och cheferna alltid vägar för att gynna personal som anses vara lojal mot ledningen. Och oavsett system finns det alltid lismare som försöker ta sig fram och upp genom att just lisma (ställa sig in). Det individuella lönesystemet underlättade definitivt tillvaron för lismarna.

Läste med intresse ett inlägg i tidningen Arbetaren för ett tag sedan. Under rubriken ”Individuell lönesättning är urbota dumt” berättar skribenten om när individuell lönesättning infördes i LO-yrkena varpå makt lämnades över till cheferna.

För ungefär trettio år sedan infördes alltså individuell lönesättning även inom LO-yrkena. I stället för att löner sattes kollektivt genom fackligt inflytande (alltså att arbetarnas fackföreningar beslutade om avtalskrav som gällde lika för alla baserat på enkla variabler som erfarenhet och arbetsuppgifter), lämnades makten över till cheferna.

Skribenten konstaterar att tiden gått och idag återspeglar det individuella löneläget – föga förvånande – i minst lika hög grad arbetarnas relation till sin lönesättande chef som själva arbetsprestationen. På många arbetsplatser är det numera tjänstefel att vara kritisk till ledningsbeslut. När det talas om ledarskap i lönekriterierna, betyder det bara en specifik typ av ledarskap: Den som säljer in chefsbeslut till övriga anställda.

På många arbetsplatser har, enligt artikeln, arbetsglädjen blivit en uttalad arbetsuppgift. Anställda får högre lön om de inte klagar utan i stället utstrålar att allt är toppen. I lönekompendierna kan det t ex frågas om den anställde tar aktiv del i att sprida arbetsglädje på arbetsplatsen.

Just den frågan har jag nog själv aldrig fått. Men jag har genomlidit ett antal årliga medarbetarsamtal med chefer som på vardagarna suttit några meter bort i korridoren och som haft god koll på mitt arbete men ändå ställt frågor som…

Vad tycker du att du gjort bra/är stolt över?

Vad kan bli bättre?

Hur vill/kan du bidra till företagets utveckling?

…och sedan ifrågasatt mina svar i tydligt syfte att hitta något i arbetsinsatserna eller inställningen som behöver korrigeras eller förbättras under det kommande året. Det har inte spelat någon roll om man varit grön på jobbet eller har jobbat där i över 20 år och bara har några få år kvar till pension, samt gång på gång bevisat sin kvalitet och förmåga. Alla anställda utsattes för samma återkommande ifrågasättanden. Och jag vet att jag inte varit ensam om att ha kokat av ilska inombords efter genomförda medarbetarsamtal med chefen.

Och tråkigt nog är facket med i den tillgjorda och uppstyrda dansen och ger sina medlemmar käcka tips och råd om hur de bäst förbereder sig inför dessa samtal i syfte att kunna ge så bra och positiva intryck på chefen som möjligt. Usch och fy säger jag bara om det hela.