Varför kan vi inte få vara som vi är så länge vi visar varandra hänsyn och respekt? Om vi måste förställa oss eller sälja in oss för att få omgivningens uppskattning gör vi ju våld på oss själva samtidigt som vi medverkar till skapandet av en låtsasvärld.

Jag läste nyligen en text av den allmänt kloke och väldigt energikunnige västerbottningen Marcel Berkelder, som jag haft förmånen att få jobba med vid flera tillfällen genom åren. Texten handlade egentligen om fusionskraft. Fusionskraftverk är en ännu hypotetisk framtida form av kärnkraftverk som använder fusionsenergi. Istället för att göra som i dagens uranbaserade kärnkraftverk där tunga atomkärnor klyvs (fission) skulle energi i så fall frigöras genom fusion (sammanslagning) av lätta atomkärnor.

En stor fördel med fusionskraftverk framför traditionella kärnkraftverk är att processen inte skulle lämna efter sig lika starkt radioaktiva ämnen.

Marcel hade hört ett radioprogram om fusion och reagerat på hur tekniken framställdes av en forskare som deltog i inslaget. Forskaren lät enligt Marcel mer som en säljare än en forskare.

”Forskningssäljaren lät som en säljare därför att forskningen idag är beroende av att sälja sig för att få finansiering. En bra säljare erbjuder världens bästa produkt annars får hen ingen lön nästa månad. Det gör att säljsnacket alltid är bättre än verkligheten”, skrev Marcel bland annat.

Texten fick mig bl a att tänka på när en ung dam kom hem från en skoldag på ett entreprenörsgymnasium och sade att ”vi är våra varumärken”. Jag blev förvånad och även lite beklämd över att skolan hon gick på lärde ut detta. Jag menar – först och främst är vi väl dom vi är och förtjänar att respekteras och uppskattas för det så länge vi försöker kämpa på och göra vårt bästa?

Sedan dess har jag förstått att den unga damen sade något som blivit alltmer självklart, inte minst via explosionen av sociala medier. Vi är inte längre unika individer med såväl brister som förtjänster utan vi är den bild vi ger av oss själva utåt. Ett resultat av en ny inarbetad syn på oss som individer där vi, var och en, får lära oss att vi måste sälja in oss själva i gemenskapen och på marknaden.

Det gäller såväl forskaren som vill fortsätta forska som den kommunala tjänstepersonen som vill fortsätta jobba på kommunen. Och de måste bl a sälja in sig själv till sin chef under de årliga medarbetarsamtalen och år efter år lyfta den egna förmågan samtidigt som de ska uppvisa närmast hundraprocentig lojalitet med arbetsgivaren och en omänsklig förmåga till flexibilitet och anpassningsförmåga.

Hur blev det så här?

Varför får nutidsmänniskan från tidiga skolår lära sig att hen inte duger som hen är? Att livet är en enda stor tävling där den som säljer in sig själv mest och visar upp de bästa prestationerna har störst chanser att lyckas nå den åtråvärda skattkistan vid regnbågens slut.

Varför får inte forskaren vara just forskare och lägga fram sina resultat utan påklistrat säljsnack?

Varför får inte vi, du och jag, bara vara medmänniskor som är beroende av varandra och det jordklot som – om det visas hänsyn och respekt – kan förse oss och allt övrigt liv med det som behövs för att leva ett långsiktigt hållbart liv?