Nu har jag kämpat för miljön efter bästa förmåga i ungefär 50 år. Jag har demonstrerat, delat ut flygblad, skrivit artiklar, gjort utredningar, genomfört projekt om och för miljön. Dock alltid med lite distans eftersom jag är rätt bekväm och lat av mig (😉). Många andra miljökämpar har gått avsevärt längre i sina strävanden att leva och agera miljöriktigt.

Men när jag ser var vi står idag, efter alla år med miljöengagemang från mig och många, många fler, är det inte utan att jag känner en viss uppgivenhet. Sedan 1970-talet konsumerar mänskligheten mer än planeten tål. I dagsläget lever världens människor i genomsnitt som om det fanns 1,7 jordklot. I Sverige gör vi av med nästan dubbelt så mycket resurser jämfört med det globala snittet. Och jag undrar – hur länge kan det fortsätta? Har vi redan oåterkalleligen sabbat världen vi lever i?

Miljöfrågorna har väl egentligen, med tanke på de globala hoten från klimatförändringar, förluster av arter och ekosystem, brist på rent vatten m m, aldrig varit viktigare än de är just nu. Ändå är de nedprioriterade på grund av växande krigshot, omfattande angrepp mot demokratin och de mänskliga rättigheterna, ökande ekonomiska skillnader, utbredd kriminalitet och inte minst – en helt sjuk fixering vid ekonomisk tillväxt.

Och om miljöfrågorna väl förs på tal sker det ofta kopplat till industrins eller våra samhällens expansionsbehov när värnandet av miljön mest ses som en kostnad för företag och samhällen som hindras i sin tillväxt.

Ytterst sällan pratas det om miljöns värden som just miljöer att leva gott i för människor, växter och djur. Miljöer som mår bäst och levererar mest om de får vara så naturliga och opåverkade av mänskliga verksamheter som möjligt.

Hos urfolken ges miljön vanligtvis ett tydligare egenvärde. För många urfolk utgör marken, skogarna och sjöarna en del av vem de är. De kan läsa av floderna, träden och djurens beteenden. De använder ekosystemen på ett sätt som även garanterar att de kan nyttjas av kommande generationer.

Men hos den moderna nutidsmänniskan ses sällan sådana förmågor. Jag minns fortfarande ett föredrag jag var på för några år sedan där en näringslivsrådgivare under ett föredrag om hållbar utveckling frågade vad det spelar för roll om en eller annan art försvinner. Där fanns inte ett uns av respekt eller känsla för naturens egenvärde där varje art som lever där naturligt har en roll att spela för naturens förmåga till långsiktig fortlevnad.

Det som oroar mig allra mest är den moderna nutidsmänniskans fixering vid jag, jag, jag och bristande förståelse för, och insikt om, vad människorna och jordens övriga liv behöver för sin överlevnad. Kan vi någonsin väcka känslan för att marken, skogarna och sjöarna utgör en del av oss till liv? Kan vi någonsin vakna och se, verkligen se?

Och mitt i mina dystra tankar kommer nyheten att förhandlingarna på COP16 i Rom om biologisk mångfald kommit i mål och att världens länder till slut enats om hur den skenande utrotningen av djur och växter ska stoppas. Jag ler förundrat för mig själv och tänker att så länge det finns miljövänner och miljökämpar runt om i världen som vill värna livet på jorden finns det ändå lite hopp.