Hur sårbart är vårt moderna samhälle? Frågan aktualiserades för mig nyligen när jag stod i kön på Coop i Kalix. Köerna till kassorna gick ovanligt långsamt och jag förstod snart skälet. Betalsystemet krånglade å det grövsta och de flesta kortbetalningarna avbröts utan att ha godkänts. De som bara skulle handla några få varor valde att lämna matvarorna de plockat ihop inne i butiken och dra därifrån. Kanske i hopp om att hitta en livsmedelsbutik med fungerande betalsystem.

Jag var där för att veckohandla och hade en rätt välfylld kundvagn. Så jag fick lämna vagnen med mina nedpackade varor vid kassan och gå till närmsta bankomat några kvarter bort. Bankomaten som tidigare legat närmast Coop är numera igenpluggad och stängd. Som tur var fanns det kvar pengar i bankomaten några kvarter bort så jag kunde gå tillbaka till Coop och betala mina varor kontant.

Men tänk om bankomaten också hade krånglat, eller varit tömd på pengar p g a många uttag av kontantbehövande kunder.

Händelsen påminde mig alltså om sårbarheten i viktiga funktioner i vårt moderna (?!) samhälle. Och jag ser hur stor skillnad det är mellan det nuvarande samhället och samhället jag växte upp i på 1960-talet, och där jag och mamma kunde återkomma till den närliggande Konsumbutiken på Bergviken i Luleå om kontanterna vi hade med oss vid något tillfälle inte räckte för att klara betalningen och betala resten vid ett senare tillfälle. Och det utan att behöva lämna några varor.

Livsmedelsbutikerna och handeln i stort har i dag satsat på digitala betalningar, främst med betalkort, även om kontantbetalningar ännu ofta tillåts (om de inte avtalats bort). Bankerna har minskat sin närvaro i våra samhällen och erbjuder, där de finns kvar, allt oftare enbart bokade rådgivningar. Så möjligheten att gå till banken och lösa sina kontant- eller betalningsproblem är kraftigt begränsad. Och som tidigare nämnts – bankomaterna blir allt färre.

Så där står då konsumenten/kunden i all sin utsatta ensamhet och tvingas ta hela ansvaret för betalningen av livsviktiga varor och tjänster när handeln och bankerna lämnat walkover. Jag frågar mig hur det ska gå vid en verklig kris. Det känns ju inte helt tryggt att börja samla pengar i madrassen för att kunna betala för mat, kläder, hyra, lån m m.

Och jag undrar om inte handeln och de vinstrika bankerna borde kunna ta ett större ansvar och erbjuda trygga och säkra betalningssystem för alla medborgare, oavsett hur nära eller långt ifrån livsmedelsbutiker och banker de bor eller om den digitala tekniken fungerar eller inte. Det borde de väl ha råd med?

Sedan undrar jag givetvis hur vi klarar livsmedelsförsörjningen i stort vid en kris. Tillgången av mat i våra livsmedelsbutiker är ju starkt beroende av import från andra länder. Självförsörjningsgraden i Sverige ligger på omkring 50 procent. I Norrbotten är den ännu lägre, omkring 25 procent. Som jämförelse kan nämnas att den i Finland ligger på cirka 80 procent. 

Och hur klarar vi transporterna samt vatten- och energiförsörjningen? Även i dessa fall borde väl de aktörer som tjänat pengar på och dragit nytta av utvecklingen ta ett ansvar? Ja, kanske inte ensamma men tillsammans med stat, regioner och kommuner. För inte tänker de väl göra som handeln och bankerna och lägga ansvaret på medborgarna?