Förakt är otäckt. Och kan förstöra så mycket.

Jag vet inte om föraktet i samhället ökat, men jag tycker att det märks mer nu än tidigare. Det har liksom klivit ut ur skuggan.

Förakt kan finnas överallt där människor finns. Det kan bl a visa sig i privata relationer, på arbetsplatser och numera allt oftare även i politik.

Förakt kan beskrivas som en starkt negativ känsla eller attityd som innebär nedvärdering eller avsky gentemot en person, grupp, idé eller företeelse. Förakt kan vara inlärt via familjer eller andra omgivningar och kan uttryckas öppet genom hån eller sarkasmer eller vara mer subtilt, till exempel i form av ignorans eller undvikande.

Förakt är alltid destruktivt när det smyger sig in i relationer, eftersom det leder till avstånd, brist på ärlig kommunikation och ovilja till förståelse. Föraktet kan t ex riktas mot en partners sätt att vara och se ut eller dennes sociala status, samt innefatta den föraktades vänner, familj, släkt och intressen. När föraktet etablerats i en relation är separationen sällan långt borta.

På arbetsplatser blir föraktet särskilt tydligt när det utövas av chefer mot anställda. Det visar sig då genom att chefer uttrycker sig nedvärderande om en eller flera av sina medarbetare. Allvarlig kritik från medarbetare viftas bort som gnäll, enskilda medarbetare pekas ut som bråkstakar, bakåtsträvare eller inkompetenta. Föraktfulla chefer skaffar sig ofta ett hov av ja-sägare runt sig som fungerar som skyddande buffert mot verkligheten. Märkligt nog tycks det alltid finnas ja-sägare att tillgå. Ibland undrar jag om ja-sägarna helt enkelt finns bland oss för att stötta och dra nytta av chefer och andra personer med inflytande oavsett deras förmågor och kompetenser. Men jag förstår inte riktigt varför. De som ingår bland ja-sägarna kan ges vissa fördelar mot att de t ex får i uppdrag att skvallra och spionera på sina kollegor. Allt detta blir särskilt tydligt på arbetsplatser som drabbats av narcissistiskt ledarskap (se t ex https://ledarskap.eu/narcissistiskt-ledarskap/)

I politiken kan föraktet märkas i hur politiker pratar om motståndare och väljare. Retoriken går ofta mer ut på att göra narr av och förminska motståndare och olika grupper än att sakligt bemöta deras argument och förslag. Samma behandling riskerar journalister, forskare, experter m fl att få utstå om de upplevs besvärliga.

Kännetecken på politiskt förakt är t ex avhumanisering av motståndare och utpekade grupper vilka beskrivs som odugliga, parasiter, samhällsfaror, fiender etc. Svaga grupper riskerar att bli extra utsatta. Framlagda lagförslag kan, liksom den retorik som används, uppvisa förakt mot arbetslösa, invandrare, minoriteter eller fattiga genom att antyda att de är lata, oansvariga eller utnyttjar samhällets system.

Där föraktet fått fäste uppstår ett kraftigt polariserat samtalsklimat med diskussioner som mer präglas av misstänkliggöranden och hån än av dialog. Viktiga frågor förblir olösta eftersom de inte går att samtala om på ett seriöst och lösningsinriktat sätt.

När politiken färgas av förakt försvagas demokratin och medborgarna börjar mer och mer uppleva att politikerna ser ner på dem. Förakt för inget gott med sig. Det utestänger viktiga byggstenar i samhällsbygget, liksom i byggandet av sunda relationer. Det handlar om byggstenar som omsorg, rättvisa, jämlikhet, förståelse och förlåtelse. Förakt är ett gift som gradvis urholkar grunden för medmänsklighet och respekt.