(Obs! Tolkningen av två kända regissörer och samhällsskildrare nedan är helt min egen och kan säkert diskuteras.)

En del uppväxter

kan vara

som en film av Lars Molin

med människor som är alldeles för mycket

säger fel saker

vid fel tillfällen

visar dåligt humör

sörjer högljutt och yvigt

går över gränser

men ändå

kan förenas

i förlösande skratt

i en brokig och färgrik tillvaro

där allt

precis allt

ska fram i ljuset

diskuteras

debatteras

Andra uppväxter

kan vara

som en pjäs av Lars Norén

där allt väsentligt sker under ytan

skratten är återhållsamma

liksom känslorna

och det outtalade är viktigare

än det uttalade

där gråskalorna och det inre mörkret dominerar

och det finns dolda koder

som bara de invigda

kan tyda

och navigera efter

och allt

precis allt

handlar om

att inte förlora

kontrollen