Kommer du ihåg tiden i din ungdom då du fortfarande kände dig fri att pröva nya tankar och idéer samt vara allmänt kritisk till de vuxna och deras småborgerliga värderingar och livsstil? Då du kunde ha heta diskussioner om värderingar, gitarrsolon, pizzabottnars tjocklek och annat livsviktigt med kompisar utan att bli ovänner annat än för stunden?

Någonstans på vägen mellan då och nu gick den där friheten och öppenheten förlorad. Jag tror att skolan med dess regler och betygshets orsakade en del av förlusten. Men den verkligt stora omsvängningen, och då inte alls i positiv mening, kom nog när vi klev in i arbetslivet. Där blev det med ens väldigt tydligt att det inte var särskilt karriär- och statusbefrämjande att ha starka ideella åsikter om exempelvis frihet, jämlikhet och rättvisa utan att den som ville komma upp sig gjorde klokt i att snabbt anpassa sig till ledningens regler och önskningar oavsett hur de såg ut.

Den fria tanken gillas verkligen inte alltid av arbetslivets chefer och ledningar. Särskilt tydligt blir det om du har oturen att hamna på arbetsplatser med narcissistiskt ledarskap eller arbetsplatser som har fega och otrygga chefer. I båda fallen påverkas den anställde av chefens negativa förväntningar och osunda behov av ständig bekräftelse och kontroll samt tvingas tassa omkring på tå och gulla med chefen om de vill klättra löne- och tjänstemässigt. (Just detta att gulla med chefer i hopp om att få egna fördelar tycks förresten vara något som vissa individer har förvånansvärt lätt för.)

Jag har själv upplevt såväl narcissistiska som otrygga ledarskap. Tack och lov har jag även fått uppleva raka och förtroendegivande ledarskap. Men nu när jag lämnat arbetslivet bakom mig och inte behöver anpassa mig ett dugg för att inte riskera att hamna väldigt snett i förhållande till chefers krav och önskningar märker jag hur mina tankar och synsätt tillförs nytt och välbehövligt syre. Tankarna och idéerna har helt enkelt börjat flyga mer fritt.

Trots att jag vet att jag betraktats som en rätt fritänkande och egensinnig anställd blev jag helt klart påverkad av arbetsmiljöerna jag befann mig i. När relationen till chefer och ledningar skavde allt för mycket ökade min otrivsel och vanmakt och därmed också min tro på mig själv. Och idag när jag i lugn och ro kan titta i backspegeln inser jag hur påverkade vi är av våra arbetsplatser och inte minst arbetsplatsernas chefer och ledningar. Och hur denna påverkan färgar av sig på oss själva och vår syn på tillvaron.

Det fria tänkandet är särskilt utsatt på arbetsplatser med hierarkiska strukturer och arbetsplatser med kulturer som främjar likriktning och där avvikande åsikter ses som hotfulla. Andra hämmare av fritänkande är orimliga krav på högt arbetstempo eller hård tidspress.

På arbetsplatser med skuld- och bestraffningskulturer, ofta understödda av anställda som gärna skvallrar till chefen om sina kollegor, påverkas givetvis också det fria tänkandet negativt.

Så visst påverkar arbetslivet det fria tänkandet hos oss som individer, och därmed också samhället som helhet. Och om vi tycker att det är viktigt med fritt tänkande i samhället bör vi nog ägna mer intresse åt vad som händer inne på våra arbetsplatser och vad det är för människor som sitter på chefs- och ledningspositionerna samt vilka värderingar och vilken människosyn de egentligen har.  Fel människor på fel positioner kan göra stor skada för det fria tänkandet. Och vi behöver verkligen lyfta innertaken inom arbetslivet så att det finns gott om utrymme för annorlunda tankar, idéer och människor. Det skulle vi alla tjäna på.