En stor del av journalistiken som sköljer över mig idag gör mig beklämd. Den fokuserar alldeles för mycket på det som ger klick och för lite på att avslöja sanningar som makthavare och företag försöker dölja.

Journalistik går ju till viss del ut på att publicera avvikelser från det normala. På så vis blir uttalanden av politiker och andra maktpersoner som går emot det som kan anses som det normala och förväntade enligt medialogiken mer intressanta än andra mer förväntade uttalanden.

Men vad händer när uttalanden som går stick i stäv med den samlade erfarenheten och forskningen inte är sensationella längre utan har blivit så vanliga att nästan ingen höjer på ögonbrynen åt dem? Bör journalistiken öka sitt intresse för andra typer av utspel då? Kan det t o m bli så att uttalanden som har stöd i den samlade erfarenheten och forskningen kommer ett ges högre nyhetsvärde och upplevas mer sensationella än allsköns populistiska utspel?

Jag måste säga att jag är spyless på mycket i dagens nyhetsrapportering, som gynnar mer eller mindre vansinniga uttalanden från makthavare som verkar göra nästan vad som helst för att få så stort mediagenomslag som möjligt. Medierna verkar knappt bry sig om att kontrollera vad som riktigt och sant och vad som är fria fantasier och lögner. Huvudsaken är att vara först med det som kan anses vara uppseendeväckande och få så många likes och kommentarer som möjligt.

Och än så länge tycks nyhetsredaktionerna prioritera emotionellt laddade rubriker, texter och inslag. Den traditionella, sanningssökande journalistiken har svårt att hävda sig i klickjakten. Men som sagt, vad händer när det som idag anses sensationellt inte är det längre? Kommer sanningen att återfå sin tidigare ställning då?  Vore inte det en nåd att stilla bedja om?