Tänk om vi valde att bygga ett annat sorts samhälle. Ett oegoistiskt samhälle, som tror på, i stället för misstror, sina medborgare. Ett samhälle som hellre ger lite för mycket av medmänsklighet och omsorg än för lite. Ett samhälle som behandlar människor som önskar hjälp, vård eller liknande som medmänniskor vilka ska mötas med hjälpande och stöttande händer, och inte minst med respekt.

Tänk om sjukvården, Försäkringskassan, Migrationsverket, bankerna etc såg mellan fingrarna då och då och erbjöd lite för mycket av vård, stöd, omsorg, ersättningar, skydd och trygghet i stället för att visa bort sjuka, hjälpbehövande och olycksdrabbade medmänniskor med hänvisning till tids- och resursbrist eller snäva och omänskliga regler.

Tänk om det alltid fanns sängar lediga och omsorg till hands för människor som behöver någonstans att återhämta sig. Tänk om den som besökte sjukhus alltid erbjöds en vårdplats i stället för att skickas hem till ett ensamt och osäkert öde. Tänk om alla människor kunde känna sig trygga med att de alltid kan äta sig mätta och att det alltid finns någonstans de kan sova tryggt om natten.

Tänk om vi valde att leva i ett tillitsfullt och generöst samhälle fullt av medmänsklighet och omsorg och kastade alla onödiga och omänskliga regler och begränsningar överbord. Tänk om vi alla tillsammans hellre betalade lite för mycket i skatt för att alla ska ha det bra i stället för att, som nu, övernitiskt spara i och försvaga den gemensamma välfärden.

Tänk om vi på allvar förstod hur liten, ömtålig och rädd människan kan vara.