Demokratin är under attack på bred front. Och det värsta är att den inte verkar kunna försvara sig. Krafterna som vill försvaga demokratin verkar helt enkelt ha ett rejält övertag.

Demokratibärarna, d v s de samhällsaktörer som har till uppgift att bära upp, vidmakthålla och utveckla demokratin, tycks stå handfallna. Till dessa bärare räknas t ex:

De politiska partierna och deras förtroendevalda, som har till uppgift att organisera folkviljan, driva debatter och fatta beslut i samhällsfrågor. Tyvärr verkar majoriteten av dem ha förlorat såväl kontakten med folkviljan som den egna viljan och förmågan att debattera och fatta beslut i livsavgörande framtidsfrågor, som exempelvis klimatfrågan.

De fria medierna och journalistiken, som ska granska makten och avslöja sanningar som makthavare försöker dölja. De har numera släppt väsentliga delar av den demokratiska uppgiften, samt även den egna friheten, för att i stället ägna sig allt mer åt underhållning samt jaga efter nyheter som ger många klick i kommentarsfälten, vilket bl a genererar annonsintäkter.

Våra myndigheter ska liksom rättsväsendet säkerställa likabehandling, rättssäkerhet och grundlagarnas efterlevnad. Det är viktiga uppgifter som de inte alltid klarar av att upprätthålla när makthavare, tunga näringslivsintressen och andra påverkansaktörer utövar påtryckningar.

Till demokratibärarna räknas också civilsamhället (föreningar, organisationer, fackförbund, kyrkor m m) samt medborgarna själva. Här märks en ökande splittring och försvagning (bl a genom politiska attacker mot folkbildning, facklig verksamhet m m) samt även omfattande desinformations- och påverkanskampanjer riktade till medborgarna via sociala medier och plattformar.

Demokratibärarna finns fortfarande kvar, men deras förankring, auktoritet, handlingskraft och resurser har successivt försvagats. Och i tomrummen som uppstått agerar helt andra krafter och aktörer som varken tar demokratin eller folkviljan på särskilt stort allvar.

Frågan vi kanske måste ställa oss är om demokratin fortfarande kan räddas och i så fall – vem eller vilka ska göra det? Att vänta och se är nog detsamma som att ge slaget förlorat.