Jag har alltid känt mig lite främmande inför så kallade kultureliter, det vill säga personer och grupper som utöver att de gärna tittar på och upplever kulturella evenemang, händelser och uttryck dessutom är väldigt intresserade av att prata om och värdera kultur samt dela med sig av sina synpunkter om vad som är god kultur och vad som inte är det. De skiljer sig från kulturutövare och kulturarbetare som oftast, enligt mina upplevelser, utgör en brokig skara människor men där de flesta är ungefär som folk är mest. De målar, skulpterar, skriver, dansar etc men lever i övrigt rätt vanliga liv med rätt vanliga intressen. Och de bidrar till något väldigt viktigt – nämligen att bygga mångfacetterade samhällen som människor vill leva i.

Karin Pettersson beskrev nyligen kulturens betydelse i en kulturartikel i Aftonbladet.

”Själv längtar jag efter en kultursyn – i ordets bredaste bemärkelse – som utgår från både ett demokratiskt, optimistiskt medborgarideal och ett brett kulturbegrepp. Som ser människan som en skapande, nyfiken varelse. Som utgår från att de flesta människor bär på samma längtan. Att de söker mening, frihet och expansion. Att de vill lära sig saker.”

Jag tycker att kultureliter har vissa likheter med sportnördar, vilka inte nöjer sig med att själva sporta eller se på sportevenemang utan väldigt gärna vill analysera, diskutera och rangordna sportutövares insatser i det oändliga. Sportnördarna verkar uppskatta analyserandet, diskuterandet och rangordnandet minst lika mycket som själva sporten. Och de har inte särskilt mycket förståelse för medmänniskor som inte delar deras mer än helhjärtade och väldigt nördiga engagemang.   

Främlingskapet jag upplever inför kultureliter hänger lite samman med att jag inte förstår varför de ska prata sönder upplevelser och intryck som i grunden är väldigt personliga. Det jag tycker väldigt mycket om kan en annan person finna helt ointressant och vice versa. Och det är väl precis så det ska vara egentligen?

Dessutom har jag aldrig förstått varför än det ena och än det andra ska recenseras. Det handlar ju ändå bara om personligt, subjektivt tyckande. Låt människor själva få komma fram till vad de tycker om konstverk, musik, teatrar m m som de möter och upplever, men ge gärna bakgrundsinformation och liknande som väcker intresse och underlättar förståelsen.

Och värst är det när kultureliter gör sig till uttolkare av vad som är riktig, fin eller intelligent kultur. Synpunkterna framförs dessutom gärna med ord och meningar, referenser och koder som markerar någon slags tillhörighet. Det tycks finnas en önskan inom kultureliter att förstärka sig själva med likartat språkbruk och likartade värderingar.

I Sverige följer en stor del av kultureliternas medlemmar kultursidorna på landets större dagstidningar och kulturprogrammen inom public service. Där finner de riktmärken för vad som är PÅ och AV inom kulturvärlden. Och Dagens Nyheters kultursidor verkar för många ha en särställning och fungera som en slags officiell arena för väsentliga recensioner och kulturdebatter.

För en utomstående betraktare kan kultureliternas beteende faktiskt te sig lite som flockar av starar som rör sig över himlen i synkroniserade flygformationer vilka ständigt ändras men där alla starar ändå befinner sig inom samma sammanhängande moln.