Att vi lever i en ovanligt narcissistisk tid är det nog många som uppmärksammat. Allra tydligast märks det väl just nu på den globala arenan som domineras av narcissistiska ledare och miljardärer.

Men narcissismen finns överallt och på alla nivåer. Den till och med uppmuntras via sociala medier och plattformar. Och narcissisterna, främst de med grandios narcissism, tar sig ofta skickligt fram till toppositioner som ger dem den makt och status de eftersträvar och anser sig förtjäna.

Tyvärr är dock narcissister sällan bra ledare, utan kan i stället vara förödande dåliga ledare. Deras självcentrering och oförmåga att lyssna och vara medkännande sätter rejäla käppar i hjulen.

Så jag frågar mig, varför släpps det fram så många narcissister till ledande positioner och varför tillåts de hålla på som de gör?

De grandiosa narcissisterna eftersträvar makt, status, synlighet och kontroll. Och de uppfattas inledningsvis ofta som självsäkra, karismatiska och handlingskraftiga. Ja, som potentiellt starka ledarmaterial helt enkelt. Det ger dem ett försprång i anställningsintervjuer, befordringar och liknande. De är starkt fokuserade vid jaget och berättar gärna historier där de själva är hjältar.

Grandiosa narcissister överdriver sin kompetens, uppvisar gott självförtroende, är bra på att sälja in sig själva, tar åt sig äran av andras arbete och skyller sina misslyckande på andra. De kan dessutom vara otroligt charmiga inledningsvis.

Det är viktigt att förstå att det narcissistiska ledarskapet ofta ser väldigt bra ut till en början, men att det allt eftersom tiden går blir alltmer destruktivt. När de haft sina ledarroller ett tag blir deras ovilja att ta ansvar allt tydligare. De skyller ifrån sig, fryser ut kritiker, straffar budbärare, spelar ut medarbetare mot varandra och belönar lojalitet framför kompetens. Deras arbetsplatser utvecklas till lydriken, med en upphöjd regent och dennes tjänare.

Narcissistiskt ledarskap förstör successivt verksamheter inifrån. Det syns kanske inte i årsboksluten – men viktiga långsiktiga värden, som tillit, trygghet, kompetens och integritet, bryts successivt ner.

Det kan ibland gå att avslöja narcissister innan de tillsatts som chefer genom att till exempel be dem berätta om ett eget, större misslyckande och vilken roll de då hade. En sådan enkel fråga kan få narcissister att börja skylla ifrån sig på andra, förminska sin egen roll i misslyckandet och avslöja tecken på bristande självkritik.

Inför tillsättande av tjänster är det extremt viktigt att insamlingen av referenser sker på rätt sätt. Bra referensfrågor att ställa kan vara; ”hur reagerar personen på kritik?”, ”hur påverkades teamet över tid?”, ”skulle du frivilligt jobba under personen igen?”

En bra tumregel är annars att ju mer en person initialt känns som en ovanligt stark ledare — desto viktigare är det att kolla upp personen i fråga.

Här fokuserar jag på narcissistiskt ledarskap. Men det är viktigt att veta att det kan vara nog så tufft och besvärligt redan att ha narcissister som kollegor. Detta eftersom narcissister har en tendens att ständigt konkurrera, prata illa om andra, spela offer när de får kritik och skapa triangeldraman. Arbetsgrupper där det finns narcissister kännetecknas ofta av ständiga inre konflikter, splittring och social manipulation.

Det kan vara nog så jobbigt att hantera detta som anställd, men inte lika jobbigt som att ha en narcissistisk chef vilken dessutom ofta har formell makt över din lön, dina arbetsuppgifter, din anställning, dina vitsord med mera.

Kulturerna inom många av dagens organisationer och verksamheter kan utgöra ett stort problem i sammanhanget. Detta eftersom de ofta premierar anpassning och följsamhet i stället för öppenhet och mod. De vill helst ha medarbetare som inte ställer till med besvär. Visselblåsare och kritiker löper därmed stor risk att isoleras och bestraffas på olika sätt.

Och när väl narcissisten övertagit ledarrollen skyddas denne ofta av medarbetare som kan framstå som fega och inställsamma men som egentligen bara gjort en rationell anpassning till den nya situationen. De vet ju att de är ekonomiskt beroende av jobbet och vill varken sticka ut eller riskera att bli utfrysta eller attackerade av ledaren.

Trots detta kan det finnas en och annan som ändå väljer att stå upp mot narcissisten och dennes maktutövande och härskartekniker. Det kan handla om personer med starka identiteter eller tidigare erfarenhet av maktspel som gör att de tidigt känner igen mönstret i det narcissistiska ledarskapet.

Men det kostar alltid på att öppet kritisera och gå emot narcissister. Speciellt eftersom många organisationer hellre skyddar den tillsatta ledaren än lyssnar på kritiker oavsett hur väl underbyggd deras kritik är. Min egen erfarenhet är att organisationer ogärna tar del av bevis för det narcissistiska ledarskapets skadeverkningar utan i stället sluter sina ögon och öron för de fåtalet personer som rakryggat ifrågasätter ledningens handlande.

Narcissistiska ledare är dessutom suveräna maktspelare och vinner de flesta konflikter de är inblandade i. Men de vinner inte för att de är starka utan för att systemen ofta skyddar dem och kostnaden för de som vågar göra motstånd är väldigt hög.

Många organisationer och verksamheter skulle nog behöva ompröva sin avståndstagande inställning till kritiker och visselblåsare om de verkligen vill ha goda, interna ledare. Om det inte är så att de faktiskt vill ha narcissistiska ledare med allt vad det innebär. Då kan de fortsätta att agera precis som de gjort hittills.