De lämnar mig aldrig

människorna

som fanns där

för mig

tidigare i livet

som en dag

klev på tåget

till evigheten

och lämnade mig

kvar

De som

brydde sig

om mig

ibland

med brutal ärlighet

ibland

genom att bara finnas där

skrattade

med mig

stod nära

när jag fastnade

i min egen

svärta

De som

utan att jag förstod det

gjorde mitt liv

bättre

helare

större

Ibland tror jag

att de reste iväg

för att fortsätta

sin vandring

någon annanstans

och ändå

finnas kvar

hos mig

på något konstigt

sätt

Jag märker

att det tröstar mig

att tänka så