Vad händer med oss om vi bara springer på i vardagen utan att stanna upp och låta känslorna, tankarna och frustrationerna hinna ikapp och landa i oss? Är det ens möjligt att leva och tänka hållbart samtidigt som vi springer allt fortare i ekorrhjulet?

Min egen erfarenhet är att det går rätt bra att öka sin prestationsförmåga och mätbara kompetens genom att springa fort genom livet. Möta de problem som dyker upp framför en med fart och attackvilja. Ta i från tårna. Inte vika ner sig på grund av motgångar. Aldrig ge upp, men heller inte missa en möjlighet att ge igen för upplevda oförrätter. Vara en fighter.

Ja, det går rätt bra. Tills det inte går längre. Tills något tar slut, till exempel orken eller kroppen.

När jag var i en personlig kris för en så där 15 år sedan och kände att jag behövde göra något helt annorlunda för att klara av livet började jag gå på yogapass. Upplevelsen var så positiv att jag bestämde mig för att starta varje morgon med ett dryga tolv minuter långt eget yoga- och meditationspass. Och det har jag hållit i sedan dess.

Det märkliga är att jag upplever (vilket givetvis kan vara ren inbillning) att jag hittat en bättre balans i livet på grund av denna lilla förändring. Och att jag sakta men säkert kommit att förstå och bejaka mitt eget behov av balans och stunder av stillhet och tystnad i livet. Bl a för att ge orken och kroppen tid att i viss mån återhämta sig.

Som en bonus upplever jag också att mitt perspektiv på livet i någon mån förändrats. Att mitt fokus flyttats från att bara handla om mig själv och mina närmaste till att även omfatta allt övrigt liv på jorden. Som en följd av detta har min bön innan jag släcker lampan på kvällarna utvidgats till att även omfatta alla människor på jorden samt alla ekosystem och processer som behövs för ett hållbart liv på jorden.

Jag tycker mig också ha insett att jag måste vara rädd om mig själv för att kunna vara rädd om allt övrigt liv och alla livskrafter på jorden. Och att det bara är jag själv som kan se till så att jag är i någorlunda balans och mår någorlunda bra i en för övrigt rätt kaotisk värld och tillvaro.

Jag hittade nyligen en uppräkning av personliga rättigheter som varje människa så långt det är möjligt bör slå vakt om i det egna livet. De löd ungefär så här.

Du har rätt att:

•                              Bli respekterad av andra personer.

•                              Uttrycka dina känslor, åsikter och önskningar.

•                              Etablera dina prioriteringar.

•                              Säga nej utan skuldkänslor.

•                              Uttrycka din synvinkel, även om den kanske skiljer sig från andras.

•                              Skydda dig från fysiska, moraliska eller känslomässiga faror.

•                              Bygga upp ditt liv runt ditt eget koncept av lycka.

Låter inte det rätt bra?