Jag är väldigt oroad över den pågående desinformationsspridningen och dess konsekvenser för demokratin och det demokratiska samtalet. Och då kanske framför allt svårigheten att skilja på journalistiskt framtaget och publicerat material och den enorma floden av övrig information (ibland trovärdig men andra gånger hårt och medvetet vinklad eller till och med direkt lögnaktig) som sprids via allehanda digitala plattformar och konton.

Trump-kampanjandet, som bl a innebär att tränga undan traditionell, journalistisk nyhetsförmedling genom att översvämma medielandskapet med ”skit” har av allt att döma nått Sverige. Kvaliteten i det som massprids är oviktig. Det handlar istället om att upprepa lögner så ofta att de biter sig fast i människors medvetande.

Att bjuda denna masspridning av lögner motstånd genom att sticka hål på lögnerna och avslöja spridningens bakomliggande syften är oerhört viktigt för det demokratiska samtalets överlevnad.

Enligt Svenska journalistförbundet ska journalistiken följa en rad yrkesetiska regler (13 stycken) samt publicistiska regler (17 stycken). Några exempel på publicistiska regler är:

• Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.
• Kravet på saklighet gäller alla delar av en publicering, såväl innehåll som form och presentation.
• Överväg noga publicitet som kan kränka enskildas privatliv. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.
• Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
• Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Jag har alltid ansett att journalistikens viktigaste uppgift är att söka efter och redovisa sanningar, och främst då sanningar av betydelse (alltså inte skvaller) som makthavare förtiger eller döljer. Och att journalistiken tjänar allmänheten, ingen annan. Det demokratiska samtalet bör i så stor utsträckning som möjligt utgå från sanna och väl underbyggda uppgifter och fakta (som helst också har vetenskapligt stöd) och inte baseras på dåligt underbyggda åsikter, gissningar eller rena lögner.

Björn Wiman skriver i DN att den stora lögnen för kanske första gången har gjort i entré i svensk politik – och att den visat sig fungera.

”En person som säger ”jag ljuger öppet för dig och det vet vi båda” drar undan mattan för hela systemet – och i förlängningen för hela den liberala demokratin. En demokrati kan bara fungera så länge alla är överens om att det finns sanningar som alla kan vara överens om och att fakta över huvud taget existerar. Den stora lögnen är tvärtom en inbjudan till den som lyssnar att delta i en alternativ verklighet. En värld där ingenting är sant och allting är möjligt.”, skriver Wiman bl a.

Som det nu ser ut i debatten görs det ingen tydlig skillnad på olika uppgifter som sprids och påverkar samhällsdebatten. En lögn kan väga lika tungt som en sanning. Och dessutom nå avsevärt större spridning och genomslagskraft, t ex via användning av trollkonton. Inte minst eftersom många journalistiska artiklar idag är låsta bakom betalväggar.

Jag tycker mig också ha märkt att när jag i samtal med andra människor, oftast män, hänvisar till journalistiskt framtagna och publicerade uppgifter från någon av de traditionella nyhetsmedierna så är det alls inte säkert att de hört talas om dessa uppgifter utan istället hänvisar till helt andra uppgifter publicerade via kanaler och forum som jag i min tur aldrig hört talas om. Och därmed är det väldigt svårt att hitta gemensamma utgångspunkter att föra samtalen kring.

När jag googlade lite på journalistik och desinformation hittade jag några äldre artiklar som jag fastnade för. Det finns garanterat färskare studier och material, men dem hittade jag i så fall inte. (Obs! Jag är inte särskilt duktig på att googla. 😊)

Tidningen Journalisten redogör i en artikel från 2019 för det som sades vid ett seminarium i Almedalen. Där framfördes bl a ett önskemål om opartisk svartlistning av medier som producerar desinformation, tillsammans med en kvalitetsmärkning av pålitliga medier. Förslaget mötte dock motstånd.

Jag tycker att idén är bra även om jag inser att den kan vara svår att genomföra. Men visst vore det skönt att kunna hänvisa till uppgifter publicerade i kvalitetsmärkta medier för att möta diverse märkliga uppgifter som cirkulerar och sprids i sociala medier?

I en mindre studie från Lunds universitet 2021 undersöktes vad journalister tycker om desinformation.

Studien utgick från följande beskrivning av desinformation.

”Avsiktligt vilseledande information som sprids med något bakomliggande syfte.

Denna kan sorteras in under tre huvudsakliga kategorier, efter avsändarens motivation att konstruera och sprida informationen:

• Med direkt strategiskt kommersiellt syfte: Hit hör till exempel influencers som marknadsför produkter medelst medvetet falska påståenden, liksom rena bedrägeriförsök.
• Med direkt strategiskt politiskt syfte: Kan härröra såväl från privatpersoner som regeringar. Kan exempelvis syfta till att direkt påverka en opinion eller underminera förtroendet för etablerade samhällsinstitutioner.
• Med syftet att spridas “för skojs skull”: Kan ha politiska konsekvenser, men något dylikt strategiskt syfte kan inte spåras.”

En utgångspunkt för studien var att tillit och tillgång till pålitliga nyhetskällor är avgörande för vårt dagliga liv och samhället i stort. I studien betonades att journalistikens betydelse för demokratin bygger på en god journalistik, men att den ökade förekomsten av desinformation riskerar att underminera journalistikens trovärdighet.

Studien bygger på ett mindre antal djupintervjuer (bara åtta stycken) med aktiva nyhetsjournalister.

Intervjuerna visade bl a att journalisterna i sitt dagliga arbete mötte falsk information. Samtliga intervjuade menade att det florerat information som varit avsiktligt falsk och därmed desinformerande. Studien visade också att det fanns en generellt svag kunskap om fenomenet med avsiktligt falsk, strategisk information bland journalister, vilka faktiskt har som arbetsuppgift att förmedla trovärdig information till allmänheten.

Det framkom i intervjuerna att det ökade informationsflödet påverkade journalisternas möjlighet till ett källkritiskt arbetssätt och att journalisternas höga arbetstempo och tunga arbetsbörda försvårade deras arbetssituation.

Eftersom det var en liten studie bör resultat tas med en nypa salt. Men jag tycker ändå att den i någon mån visade att nyhetsjournalister har en svår uppgift när de ska undvika desinformation och istället förmedla trovärdiga uppgifter till allmänheten. En uppgift som inte underlättas av att de tvingas jobba i högt arbetstempo och med en tung arbetsbelastning på ofta hårt bantade redaktioner.

Min egen slutsats är att journalistiken visserligen har en oerhört viktig uppgift när det gäller publicering av uppgifter och material som ska bidra till att stärka och utveckla det demokratiska samtalet och samhällsutvecklingen men att journalistiken, i den form den ofta bedrivs idag, saknar såväl tid som resurser för att kunna sålla bort eller bemöta desinformation. Därför bör, enligt min mening, den journalistik som bedrivs enligt gällande etiska och publicistiska regler tillföras mer resurser, och varför inte också kvalitetsmärkas, för att kunna fullfölja sitt uppdrag och skapa en trovärdig och nödvändig motvikt mot desinformationsspridningen.

Den fria och trovärdiga journalistiken är idag viktigare än någonsin. Men journalisterna är också människor och de behöver mer stöd och resurser, och troligen också skydd, för att kunna utföra sitt jobb.