Har ni märkt att politiker och beslutsfattare på olika nivåer (liksom tyvärr också massmedierna) intresserar sig allt mindre för vad de anställda i olika verksamheter tycker om hur verksamheterna de jobbar inom fungerar och vad som eventuellt behöver förändras? De anställdas röster i samhället räknas liksom inte längre.

Det är faktiskt skrämmande hur politiker, beslutsfattare och andra ledningsfunktioner (som t ex styrelser) numera ställer sig till fakta, uppgifter, larm m m från anställda, men inte bara från dem utan även från forskare, professionen och andra personer med god insyn i och kunskap om olika verksamheter.

Jag minns när mina föräldrar under sina sista år var väldigt beroende av den vård och omsorg kommunen erbjöd dem. När jag upptäckte brister och märkligheter i den hjälp de fick och påpekade detta för personalen som tog hand om mina föräldrar visade det sig att personalen såg och upprördes över precis samma brister och märkligheter och att de försökt kommunicera detta uppåt inom organisationerna, men helt utan resultat. Deras budskap till mig som anhörig var: Ta upp det du ser med våra chefer – de kanske lyssnar mer på dig som är anhörig än på oss.

Efter att ha suttit i ett flertal möten med olika chefer på pappas äldreboende och inom mammas hemtjänst kunde jag konstatera att inte heller jag som anhörig kunde få dem att ändra sig. Jag vet att jag ofta tänkte att det var konstigt att cheferna inte lyssnade mer på sin personal, som hade full koll på hur saker och ting fungerade, så att brister och problem kunde lösas snabbt och smidigt innan människor for illa.

I dag vet jag att ohörsamheten gentemot anställda och andra med insyn som larmar om missförhållanden och katastrofer är utbredd. Och det gängse sättet att hantera kritik och larm från de som jobbar på golvet i olika verksamheter är att hantera det som enskilda åsikter utan särskild tyngd eller relevans.

När sjukvårdspersonal larmar om katastrofsituationer som innebär hot mot patienters liv och hälsa behandlas det inte som ett rådande och akut faktum utan som enskilda åsikter framförda av vissa i personalen. Samma sak när skolpersonal larmar om katastrofsituationer i skolan. Eller fängelsepersonal larmar om hur det är på fängelserna. Ja, när helst personal slår larm om verksamheter som inte fungerar på ett tryggt och säkert sätt. Och det nästan oavsett vilken personal eller vilken verksamhet det handlar om. Personalens larm ger ingen synbar effekt i vare sig den förda politiken eller verksamheternas fortsatta ledning och utveckling. Och cheferna som inte lyssnar på sin personal sitter säkra i båten, och kan lugnt kliva vidare uppåt i sina karriärer.

För att inte tala om hur klimat- och miljöforskare hanteras. De har slagit larm så ofta utan resultat nu att flera av dem börjat agera som aktivister parallellt med sin forskning för att de inte klarar av att sitta stilla och inte göra något åt den allt mer absurda, akuta och farliga situationen i världen.

Allt, precis allt, som upplevs som kritik som kommer nerifrån viftas idag bort som enskilda åsikter. Och göms snabbt undan, precis som om katastroflarm och liknande bara är små, irriterande störningar i en påkostad och upphöjd business as usual-teater med evigt pausmingel till lättsmält musik för de inbjudna dignitärerna.

Jag har själv tillsammans med kollegor försökt slå larm uppåt om verksamhetsbrister och allvarliga arbetsmiljöproblem under mina senare yrkesår utan att det hörsammats. Vi, som med våra mångåriga yrkeserfarenheter och vår dagliga insyn i detaljer hade full koll på utvecklingen, kunde skrika oss blåa utan att våra ord ledde till några förändringar. Oavsett vilka kontakter som togs eller vem som informerades skedde inga förbättringar. Det vi larmade om behandlades, som så mycket annat idag, som enskilda åsikter och inget annat. Och vår upplevelse var att vi som larmade bara ansågs jobbiga och besvärliga. Är rätt säker på att det finns många andra som engagerat sig för att värna kvalitet och hållbarhet på den egna arbetsplatsen som upplevt ungefär samma sak.

Jag frågar mig hur allvarliga brister i den förda politiken eller olika verksamheternas drift och utveckling någonsin ska kunna åtgärdas om inte de med position och makt att förändra och förbättra lyssnar på de som ser vad som händer i verkligheten. Hur ska vi kunna skapa en bättre värld om larm om katastrofer och allvarliga brister behandlas som om det bara handlar om enskilda åsikter, som lätt kan viftas bort?

Upptäcker när jag skriver detta att jag inte är ensam om att fundera i dessa banor. Ett S-märkt kommunalråd i södra Sverige med ansvar för äldreomsorg och strategisk personalpolitik skriver i en krönika att målet måste vara att ingen ska gå ifrån sin arbetsdag och känna att ens kunnande inte tagits tillvara.

I krönikan skriver kommunalrådet bl a att bristande tillit till personalens kunnande är en giftig bägare, för den leder till en vilja av detaljstyrning, ordergivning och väldigt tidsreglerad planering. Det i sin tur leder till att personalen som besitter all den kompetens och det kunnande som behövs utsätts för en styrning där de upplever att deras yrkeskunnande tas ifrån dem.

Det finns, enligt krönikören, starka vetenskapliga belägg för att vi människor inte gillar att bli ”bossade”. Faktum är att vi reagerar så kraftigt på det att det påverkar oss fysiskt. När någon annan berättar för oss vad och hur saker ska göras och vi upplever att det går på tvärs mot vårt eget kunnande och vetande, uppstår en negativ fysisk reaktion inom oss.

Jag är säker på att vi skulle få ett bättre samhälle på alla plan om politiker och beslutsfattare slutade tänka och agera så mycket efter eget huvud (ofta påverkade av starka påverkansintressen) och istället började lyssna på de anställda, professionen och forskarna.

Som slutord vill jag dessutom påtala detta: Det är alltid viktigare och klokare att lyssna på anställda som brinner för verksamheterna de jobbar inom än att lyssna på anlitade konsulter som har som affärsidé att göra arbetsgivare glada och nöjda.