Jag har funderat en hel del på hur stor nyttan är med alla dessa projekt som bedrivits och fortfarande bedrivs med medfinansiering från EU:s olika program och då kanske särskilt de regionala EU-programmen. Eller kanske snarare – leder dessa projekt verkligen till några tydliga förändringar utanför projekten? Har projekten på allvar gjort våra samhällen, företag och organisationer bättre rustade för att möta framtidens utmaningar? Har de t ex gjort oss mer jämställda, hållbara, klimatanpassade, cirkulära m m?

Eller fungerar de mer som spännande utvikningar från de ordinarie verksamheterna samtidigt som samhället i stort sett fortsätter fungera och tuffa på som vanligt utan att påverkas nämnvärt av det som händer i projekten?

Jag är inte ensam om att ha funderat kring EU-projekten och deras effekter.

Läser bl a en över tio år gammal studie av Regionalfonden och Sociala fonden som visade att projekten oftast är välskötta, att en rad aktiviteter genomförs och att tydliga kortsiktiga resultat uppnås. Men studien visade också att det är svårt att visa på långsiktiga effekter av projekten. Och det är inte bra eftersom projekten faktiskt förväntas leda till strategisk påverkan och långsiktiga effekter.

En fara som lyfts fram är att de som driver projekt är allt för fokuserade på utvecklingen som sker inom projekten medan projekten pågår och saknar planer för hur resultat och erfarenheter ska tas vidare så att de kan bidra till strategisk påverkan och långsiktiga effekter efter att projekten avslutats.

Jag, precis som många andra, har drivit och medverkat i projekt som gjort fantastisk stor nytta och lyckats uppvisa suveräna resultat under projekttiden men där arbetet som startats i projekten inte tagits vidare och skalats upp så att de kan ge de eftersträvade långsiktiga effekterna.

Jag minns särskilt ett lyckosamt projekt som jag ledde några år innan jag sade upp mig från Energikontor Norr våren 2022. I det aktuella projektet uppvisade såväl styrgrupp, expertråd, samverkansparter, projektutvärderare som deltagare på projektets slutkonferens stor enighet om att det behövdes en fortsättning.

Det sades bl a att:

• Tack vare projektet fanns det en superpotential för utveckling av hållbara energilösningar i norra Sverige.
• Regionen nu borde ta tag i stafettpinnen från projektet.
• Ett samarbete mellan offentliga och privata aktörer var nödvändigt för en fortsatt utveckling och att det borde finnas ett gemensamt ansvar i regionen för att projektets resultat växlades upp och blev ett prioriterat utvecklingsområde.

Men så mycket mer hände, enligt vad jag vet, ändå inte efter projektets avslutning. Trots att jag presenterade en del idéer för ett mer strategiskt och långsiktigt arbete i enlighet med projektets resultat var det ingen som nappade. Inte ens internt.

På energikontoret gjorde man istället som projektdrivna verksamheter ofta gör och lade projektrapporten till handlingarna för att fokusera på nya och helt andra projekt. Och det är egentligen inte så konstigt eftersom projektdrivna verksamheter så att säga ”lever på” projekten de driver och medverkar i och hela tiden behöver utveckla nya projektidéer som inte är allt för lik föregående projekt för att öka sina chanser att få igenom nya projekt.

Att jobba i projekt är fantastiskt roligt och givande. Tänka att få samla ett kunnigt och drivande team kring en idé och sedan ge järnet tillsammans för att nå så långt som möjligt med utvecklingen och spridningen av idén under de 3-4 år som projektet pågår. Men om inte de goda resultaten, verktygen och arbetsmodellerna som projekten resulterat i tas om hand och växlas upp efter projekttiden är risken stor att projekten bara blir någon form av kostsam terapiverksamhet i ett samhälle med enorma utmaningar att ta tag i men där de flesta och det mesta ändå fortsätter att jobba och tuffa på enligt business as usual.