Min son var orolig för hur det skulle gå för mig när jag skulle kliva av arbetslivet och gå i pension. Han visste ju att hans pappa fortfarande var full av tankar, idéer och åsikter som bubblade inom honom. Så sonen hjälpte mig att starta en blogg (https://vagensombar.com/), vilken jag nu haft som mitt lilla fritidsintresse och skötebarn sedan sommaren 2023.

Och ju längre jag bloggat desto mer inser ju hur den formen av kommunikation passar just mig och min småintroverta och skrivglada personlighet. Kraven på prestation är ju enbart mina egna. Ingen annan bestämmer över texterna jag lägger ut, även om jag efterhand lärt mig att sätta upp vissa egna kriterier för publiceringarna. En är att inga namngivna personer ska omtalas på ett negativt sätt. En annan är att det måste finnas någon sorts allmängiltighet i texterna som innebär att fler än jag själv ska kunna känna igen sig i eller ha utbyte av de skrivna raderna.

En annan sak som jag uppskattar med bloggandet är att jag kan låta min egen rastlöshet och galenskap ta större plats än de fick ta under mina yrkesår. Lägger jag ut en tung och ledsam text ena dagen kan jag lägga ut en tramsig och barnslig text nästa dag. För det är ju lite så min hjärna och mitt humör fungerar. Det far hit och det far dit, det far upp och det far ner, utan någon tydlig röd tråd eller styrsel.

Och dessutom minimerar jag, genom bloggandet, risken för att bli offentligt bedömd i negativa termer av kritiska tyckare. Jag har genom åren lärt mig och sett många exempel på att det kan vara rätt trångt i kulturtyckarkretsar och andra liknande grupperingar och vill helst undvika att bli ett samtalsämne eller skämt över mingelbubblet. Kulturarbetarna däremot upplever jag som en härligt brokig och färgstark skara människor som, till skillnad från t ex kulturtyckarna, verkligen bidrar till en varmare, intressantare, bättre och roligare värld.

Jag har överhuvudtaget alltid haft lite svårt för spridandet av negativt tyckande i olika publika medier. Själv skulle jag idag aldrig skriva och sprida en negativt kritiserande text om en teater- eller musikföreställning, eller varför inte en diktsamling eller konstutställning, eftersom det jag skriver till syvende och sist bara är mitt personliga tyckande. Och det oavsett hur kunnig och påläst jag är. Det innebär inte att det inte finns saker som jag är mindre positiv till, men jag nöjer mig i så fall med att endast avslöja det för personer som står mig nära.

Jag tycker heller inte om när t ex sportkommentatorer uttalar negativ kritik om en utpekad spelare eller idrottare. Negativ kritik bidrar sällan till något positivt utan kan istället släcka en brinnande låga alldeles för tidigt.

Jag är fullt medveten om att min blogg når en väldigt begränsad krets av människor. Och visst har jag ibland funderat på om jag t ex skulle pröva att lägga ut ett youtube-klipp där jag läser någon av mina dikter. Men samtidigt finns det en stor trygghet i att inte vara så publik. Det skyddar mig liksom från såväl mina egna krav som andra kritiska och krävande röster som lätt kan få mig att tappa sugen att skriva.

Dessutom tycker jag verkligen inte om att se och höra mig själva läsa upp texter. Känslan är: Va, låter jag så där töntig?! 😊 Och än så länge är min blogg mest inspiration, glädje och lust för mig och jag vill väldigt gärna att det ska fortsätta så.