Människan i den rika världen har minst ett stort problem. Hon tycks oförmögen att begränsa sig. Det är som om hon fångats av krafter som hon inte kan hantera och försvara sig mot – krafter som undan för undan skadar och förstör de förutsättningar människan, liksom det övriga livet på jorden, är helt beroende av för sin överlevnad.

Varför är det så?

Kan det vara våra hjärnors belöningssystem som ställer till det? Vårt till synes oändliga behov av kickar och upplevelser?

Eller handlar det om kulturell- och social påverkan? När medmänniskor omkring oss och som vi följer på olika sätt lever ett bortskämt högkonsumtionsliv upplever vi det kanske som helt normalt även om det är uppenbart att det sättet att leva faktiskt är ohållbart.

En sak som definitivt kan ha betydelse är det ekonomiska systemet och idén om ständig tillväxt. För att upprätthålla denna tillväxt måste produktionen och konsumtionen hela tiden öka. Och nästan vilka medel som helst tas till för att hålla tillväxten vid liv.

Sedan är det ju det där med att människan är rätt bra på att lura sig själv. Vi vet mycket väl, men vi agerar ändå inte. Många av oss vet idag att vi lever över planetens gränser – men klarar inte av att ta till oss det fullt ut. För att minska obehaget och döva samvetet säger vi till oss själva att vi gör ju redan lite och det finns andra som är värre. Här ligger nog en förklaring till att välinformerade människor med god ekonomi i ett land som Sverige kanske investerar i en ny elbil av klimatskäl men ändå fortsätter att flyga utomlands på semester en eller flera gånger per år samtidigt som de bor rymligt, har fritidshus, motorbåt, snöskoter etc och lägger en hel del pengar på konsumtion.

Eftersom våra egna drivkrafter för att leva hållbart inte tycks räcka för att få till en nödvändig omställning av samhället behöver nog samhället hjälpa till genom att lyfta fram andra ideal än konsumtion och status och istället fokusera på gemenskap, tid, natur, kreativitet och balans. Fast det känns ju inte helt troligt i dag. Sannolikt behövs det även politiska styrmedel och en genomgripande systemförändring. Prissättningen bör t ex spegla de verkliga kostnaderna, inklusive påverkan på hälsa och miljö. Fokus behöver flyttas från tillväxt till välmående, från BNP till livskvalitet. Fast det känns ju inte heller helt troligt idag.

För att omställningen ska bli möjlig behövs det även ett ledarskap som visar vägen, något som vi ser alldeles, alldeles för lite av. Det behövs politiker, företagare, forskare och kulturpersonligheter som visar att de själva tar hållbarhetsansvar för sina liv och verksamheter samt världens tillstånd och som i handling visar att ett gott liv inte kräver ständiga flygresor och en närmast ohämmad konsumtion.

Får jag önska något mer så är det att det formas en ny, samlande samhällsvision för ett gott, solidariskt och jämlikt liv i samklang med naturen och ekosystemen. Fast det känns ju inte alls troligt idag. Suck!